Prästen och konstnären Kent Wistis utställning ”Kyss” i S:t Görans kyrka är en påminnelse om kärlekens fundamentala betydelse för oss människor. Liksom en fin påminnelse om hur kyrkan fortfarande har en viktig sammanhållande roll att spela i vårt fundamentalistiskt sekulära samhälle.
Det ska genast påpekas att undertecknad är ateist. Men det betyder inte att jag inte kan respektera en troende människas upplevelse och grundsyn. Så länge respekten är ömsesidig. Eller att jag inte kan uppskatta de klokheter som många religiösa urkunder innehåller.
Det jag inte kan acceptera är att en rad uppenbart människopåfunna moralregler upphöjs till heliga påbud och därmed inte får ifrågasättas.
Den kristna kyrkan är det ideologiska fundament vårt samhälle vilar på, vare sig vi vill det eller inte. De senaste årens jag-centrerade sekularism är bara en randanmärkning i människorasens korta världshistoria, som i sin tur bara är liten fotnot i planeten historia.
Undra på att vi så ivrigt söker tröst och förklaringar.
Utgående från Höga visans erotiska kärlekspoesi målar Kent Wisti bilder av härligt kroppslig sexuell njutning. Fast lagom abstrakt för att inte kunna kallas för pornografi. Han skildrar kärleken som den helhet den är i sina bästa stunder, en sammansmältning av kropp och själ.
Kyrkan har genom tiderna haft mycket att säga om den kroppsliga kärleken, människor emellan. Bibeln vore inte den rika litterära källa den är om inte Paulus i samma Korinthierbrev kan fråga: ”Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män” (1 Kor. 6:9). Eller slå fast att: ”Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna”, som Bibel 2000 översatt den gamla klassikern ”kvinnan tige i församlingen” (1 Kor 33-34). Samtidigt som han utbrister i en av världslitteraturens vackraste kärlekshyllningar:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.”
Bibelexegeter säger att Paulus adresserade konkreta problem i församlingen i Korinth med sina råd om ta det lite lugnt med tungotal och profetiska gåvor. Jag vill läsa det som en uppmaning att stanna upp och fundera igenom vilka röster och ledare vi väljer skänka vår tillit i dag.
För just nu saknas sannerligen kärleken i samtalen. Den offentliga diskussionen är oförsonlig. Fakta har urholkats till ett relativt begrepp, där känslor tillmäts samma värde. Fragmentiseringen är fullständig. Detta vilda sökande efter personlig mening på de mest obskyra håll är en konsekvens av sekulariseringen. På gott och ont. Ingen vill tillbaka till forna tiders dömande kyrka som styrde genom skuld och skam. Men behovet av en neutral, lugn gemensam plats för eftertanke är skriande. En plats för icke-dömande samtal och reflektion. En plats att minnas att kärleken är det heligaste vi människor har att vårda.
Heder åt kyrkoherde Mari Puska som tagit in Kent Wistis och poeten Maria Küchens konstverk i S:t Görans kyrka.