Under bokmässan hölls en rad samtal där författare, som gett ut böcker det senaste året, medverkade i mindre grupper. Efter att bokhandlaren Pernilla Söderlund och bibliotekarien Teresa Westmark, i en inledande diskussion med Nina Fellman som moderator, slagit fast att boken absolut inte spelat ut sin roll tog författarsamtalen vid.
Karin Erlandsson, Frans Erlandsson, Martin Högstrand och Johanna Boholm var först ut. Moderatorn Kerstin Kronqvist konstaterar att den samlade författarskarans böcker förvisso skiljer sig mycket från varandra, men att det finns en ingrediens som på ett eller annat sätt återfinns i samtliga: Längtan till trygghet eller normalitet, längtan efter någon eller längtan till en verklighet som ser helt annorlunda ut än vår.
Olika arbetsprocesser
En stor del av samtalet kretsade kring skrivprocessen.
Martin Högstrand, som nyligen utkom med ”Magen” konstaterar att skrivandet i mycket är ”ett enstöringsgöra”, men att vara författare inte bara handlar om att sitta ensam på sin kammare och slita med orden. Han säger att författarskapet har förändrat honom, och gett honom mycket socialt sett. Gunilla Wahlsten, som i höstas utkom med sin första roman ”Livia”, håller med om att skrivandet kan vara ganska ensamt.
– Men när jag kommit en bit på vägen brukar jag bolla texterna med såna som kan känna igen miljöer och händelser.
Johanna Boholm har valt att inte diskutera texterna med andra under själva skrivprocessen. Däremot har hon vistats mycket i de miljöer hon skriver om i bland annat ”Papp”. För ett grepp är förstås att skriva om verkliga geografiska platser men sedan placera in påhittade karaktärer i miljöerna.
– Jag har upplevt att jag varit omgiven av de här gestalterna och tänkt alla deras tankar. Ibland, efter jag har suttit och skrivit, har jag känt att jag levt tätt inpå flera personer fast jag egentligen har varit helt ensam.
Jaget som bas
Kerstin Kronqvist lyfter att en ofta förekommande fråga till författare är hur mycket av sig själva och sina egna erfarenheter de skriver in i böckerna.
Karin Erlandsson, som nyligen gett ut både ”Nattexpressen” och ”Myter och fakta om pärlornas ursprung”, den senare tillsammans med Frans Erlandsson, säger att hon som författare i mångt och mycket bara har sig själv att utgå från. Karin Erlandsson har också kommit till insikt om att det finns en sak hon inte skulle kunna skriva om – olycklig kärlek.
– För att jag inte har varit med om en. Jag är tillsammans med honom jag blev tillsammans med som 15-åring.
Martin Högstrand föredrar att blanda verklighet och fantasi i sina böcker. Är handlingen endast verklighetsbaserad finns en risk att den blir för steril, säger han. Läsaren ska gärna få undra vad som kan vara hämtat från verkliga händelser. I ”Magen” finns till exempel verklighetsbaserade element, men han har också lagt till ren fiktion.
– Du måste lägga in någon sorts ingrediens som gör att det börjar gnistra lite om texten.
Kombinerar egenskaper
En som också leker med fakta och fiktion är Frans Erlandsson. Bland de många fantasifulla skapelser han skrivit fram finns till exempel en silverdelfin. Ofta kombinerar han egenskaper hos två riktiga djur och får ett påhittat.
– Här har jag kombinerat däggdjur som lägger ägg med hanar som bär äggen och fått en silverdelfin av det.
Gunilla Wahlsten, vars huvudkaraktär Livia växer upp i ett missbrukarhem, berättar att hon ofta får frågan om hur mycket av det hon skriver om som är hämtat från hennes egen bakgrund. Gunilla Wahlsten säger att hennes fiktion ligger nära sanningen, men väljer att inte svara på exakt vad som är vad.
– Jag tycker inte att det är intressant. Det är en blandning och man kommer också till ett stadium ibland när man inte minns vad som är sant och vad som är påhittat. Minnet kan ju vara bedrägligt.
– Jag tror att känslorna är sanna, sedan kamouflerar vi dem lite elegant med påhittade sjöar och berg, sammanfattar Karin Erlandsson.
Intervjuer från bokmässan med besökare och utställare finns i måndagens Ålandstidningen. En film med hela scenprogrammet finns på Ålands litteraturförenings sida på Facebook.
