”Babetta” utspelar sig på ett slott i ett hett Sydfrankrike. Huvudpersonerna är tre: berättaren Katja, hennes väninna filmstjärnan Lou, båda i dryga 30-årsåldern, samt Lous betydligt äldre partner filmfotografen Renaud, som filmade hennes internationella genombrottsfilm ”Babetta”.

Katja och Lou känner varandra sedan teaterlinjen på gymnasiet. Men när Lou gjorde spikrak internationell filmkarriär fastnade Katja hemma i Stockholm, i halvhjärtade studier i filmvetenskap och extrajobb på kafé.

Attraktion uppblandad med stolthet över att vara Lous vän och avundsjuka på hennes framgång, fängslar henne vid Lou. När Lou bjuder ned henne till slottet släpper hon allt och åker, precis som hon alltid gjort när Lou kallat. Den oemotståndliga Lou har den effekten på människor, i synnerhet män. Katja kallar det för Lou-effekten.

Den snåriga väninnerelationen är romanens ena huvudtema.

I slottet blir Katja del av ett lojt triangeldrama som rör sig mellan poolen, terrassen, middagsbordet och slottets många sovrum. De äter lyxiga middagar, tränar yoga, har mer eller mindre ömsesidigt sex, eller tjuvkikar på varandra.

Som en filmkamera registrerar Katja sin omgivning i långa svepande tagningar. Tempot är lika långsamt som en het riviera-eftermiddag i juli.

Berättelsens andra huvudtema är det filmiska perspektivet och dess makt att bestämma ett skeende uppfattas, beroende på vem som håller i kameran.

Katja studerar längtande och objektifierande Lous vackra kropp, men noterar med viss tillfredsställelse små sprickor i väninnans tidigare så perfekta ungdomliga yttre. 34 år gammal erbjuds den ännu spektakulärt vackra Lou inte längre roller som sexobjekt. I stället får hon spela mamma åt en motspelare som i en tidigare film var hennes älskare. Maktbalansen mellan de två väninnorna skälver.

Parallellt med nutidsberättelsen låter författaren Katja återberätta och reflektera över Lous genombrottsfilm ”Babetta”, ett fyra timmar långt historiskt kostymdrama från 1800-talets Ungern, regisserat av ett narcissistiskt geni, med sexuella övergrepp som hobby. Metoo är en del av berättelsens undertext. I ”Babetta” spelade Lou en piga som förälskade sig i den unge greven. Tanken förefaller vara att film och verklighet ska spegla varandra, men det fungerar inte helt. Medan Nina Wähä skickligt gestaltar verkligheten full av sinnliga detaljer, låter hon rekapitulerande av filmen förbli märkligt platt och utan nerv.

Det filmiska temat är genomgående. Referenserna till regissörer som Sofia Coppola, Tarantino och Francois Ozons är många. Boken avslutas till och med av ett ”Director's cut”, ett alternativt slut med en annan beskrivning av en central händelse.

Efter avslutad läsning märker jag att romanen lever kvar i mig. Nina Wähä lyckas skapa en egen värld med ett märkligt sug. Trots att tempot stundtals är lite långsamt, vill jag läsa vidare. Inte så mycket för att få veta hur det ska gå, som för att få fortsätta vistas i hennes soldallrande värld. Kanske ett utslag av Lou-effekten.