Fem aspekter på havet

Ett hav

Av: Ivar Jansson

Land: Åland (2022)

Tid: 30 minuter.

Havet är en grundförutsättning för livet här på ön. Alla som bor på Åland har en relation till den omgivande vattenmassan. Det är en arbetsplats och en plats för rekreation, en självklar del av livsmiljön helt enkelt.

Havet är även ett av de stora poetiska ämnena som inspirerat ett otal konstnärer, författare och tonsättare genom alla tider. Det senaste verket är gjort av filmaren Ivar Jansson, och heter ”Ett hav”.

Filmen skildrar havet ur fem aspekter: Skönhet, identitet, levebröd, förlust och framtid. Till musiksatta vackra bilder på solnedgångar, vågglitter, iskramade stränder och vajande vassruggar låter han ett antal röster berätta om sina känslor inför havet. Djupsinnigheter blandas med mer vardagliga reflektioner. Det handlar om existentiella funderingar som att havet är ett gränsland mellan det vi kan uppfatta och det vi inte ser. Hur det under sin platta yta rymmer massor av liv, livs som vi är en del av rent fysiskt. Hur människokroppen har samma salthalt som Östersjön. ”Det är därför det inte svider i ögonen under vattnet, har jag hört”.

Kameran gör korta dokumentära nedslag i Ådans vänners arbete med att bygga fredade ejdergömslen, liksom i arbetet på Husö biologiska station med att ta vattenprover för att bedöma växtplanktonbeståndet.

I kapitlet havet som levebröd överger Ivar Jansson lite oväntat sina egna bilder och klipper in delar ur Per-Ove Högnäs gamla ”Havsfolk” från 1998. Och i avsnittet om förlust visas autentiska bilder från räddningsarbetet efter Estonias förlisning. De stora passagerarfärjorna som hörsammat nödropet ligger i gryningsljuset samlade kring haveriplatsen. Vi hör radiooperatörernas alltmer uppgivna samtal. Det är oerhört starka bilder som på ett lite olyckligt sätt kontrasterar väl högljutt mot resten av filmens lågmälda tonläge.

De fem kapitlen ackompanjeras av fem korta dikter av Norah Lång.

Sammantaget blir ”Ett hav” en stillsam och vacker, fast stilmässigt svajig meditation över havets olika betydelser för människorna på Åland.

--

Försöker rädda klimatet med

återskapad mammutstäpp

Pleistocene Park

Av: Luke Griswold Tergis

Ursprung: USA/Ryssland (2022)

Längd: 101 minuter.

Enorma problem behöver ibland enorma lösningar, resonerar den ryske geofysikern Sergey Zimov. Tillsammans med sin son Nikita Zimov försöker han stoppa upptiningen av permafrosten i Sibirien. Fruset i den allt varmare marken ligger tusentals ton koldioxid och metangas bundet, gaser som om de tinar strömmar upp i atmosfären och accelererar växthuseffekten mångfalt.

Sergey Zimov har en gedigen forskarkarriär bakom sig med mängder av publicerade vetenskapliga rapporter. Men han är också envis och lite galen. Hans övertygelse är att det enda sättet att nu stoppa, eller åtminstone bromsa, upptinandet är att återskapa ett istida ekosystem med en enorm, grästäckt ”mammutstäpp” med miljontals betande djur. Mular och trampande hovarna ska luckra upp det isolerande snötäcket som hindrar marken från att frysa på djupet. Isolerande träd och buskar hålls efter genom betandet.

Han har redan inlett arbetet på egen hand genom att släppa ut djur på sin mark som han kallar för Pleistocene Park, efter den geologiska era pleistocen som sträcker sig från cirka 2.580.000 år sedan till för ungefär 11.700 år sedan.

Hittills är parken runt 20 kvadratkilometer stor. Den hyser renar, hästar, älgar, bisonoxar, myskoxar, yakar, kor, kameler och getter. Men han behöver fler djur, många fler djur för att deras naturliga fortplantning ska skapa de miljonhjordar som krävs.

Den amerikanske filmaren Luke Griswold Tergis följer arbetet under flera år. Han blir en vän till familjen och hinner träffa en ryska som han gifter sig med. Han följer med på några av de långa resorna som sonen Nikita gör med deras skraltiga lastbil för att löpa in djur. Mest minnesvärd är den strapatsrika turen från en bisonfarm i Danmark tillbaka till parken i norra Sibirien.

Filmen behandlar Sergey Zimov och Nikitas stora vision respektfullt, men noterar den Don Quijotiska komiken i alla vedermödor de utsätter sig för i sin kompromisslöhet. Problematiken är verklig. Det är inga fel på Sergey Zimovs beräkningar om utsläppens allvar. Men frågan är om den lösning han valt att satsa allt på är mänskligt möjlig att genomföra. Å andra sidan är han den ende som på allvar försöker göra något konkret för att rädda permafrosten. Det, om inget annat, är stort och respektingivande.

Filmen visas på lördag kväll med den Vera-gästande Luke Griswold Tergis på plats i salongen.

--

Hjärtevärmande men ytligt

om lyckat flyktingmottagande

Island of Hope

Av: Helle Toft Jensen

Land: Danmark (2021)

Längd: 58 minuter.

Oron och förväntan är stora på den lilla danska ön Ærø då det står klart att ett flyktingboende ska öppna och det lilla tätt sammanvävda samhället ska ta emot ett hundratal asylsökande flyktingpojkar. Med tiden ska det komma totalt 200 pojkar.

Men oron visar sig vara obefogad. Tack vare ett välorganiserat bemötande och en stor gästfrihet från familjer som öppnar sina hem blir mötet mellan de hjälpsökande pojkarna och danskarna en rakt igenom hjärtvärmande historia.

Pojkarna i sin tur är nyfikna och tacksamma. Visst saknar de sina familjer och flera av dem har säkert gått igenom hemska och traumatiserande upplevelser. Men dokumentärfilmare Helle Toft Jensen går inte under ytan vilket gör att man inte lär känns någon av dem speciellt nära. Den dramatik som filmen ändå innehåller utgörs av tragiska besked hemifrån och avslag på asylansökningar. Men vad pojkarna tänker om det får vi inte veta.

För filmen handlar egentligen inte om pojkarna utan är en hyllning till Ærøs invånare och deras kraftsamling. Huvudperson är den energiska och varmhjärtade Rie som är föreståndare för flyktingboendet. Hon fungerar som en extramamma och verkar vara en genuin eldsjäl.

Den initiala skepsis och rädsla som delar av samhället trots allt kände gestaltas av den snickarbyxklädde pensionären Karl-Ove som gemytligt berättar hur han misstänksamt brukade blänga på pojkarna genom sitt köksfönster tills en av dem vinkade åt honom och de blev bekanta. Djupare än så blir det inte.

Filmen följer samhället under två år tills asylboendena plötsligt stängs av ekonomiska orsaker. Livet återgår till det normala på Ærø, men man förstår att pojkarna lämnat ett stort hål efter sig hos flera av öborna. Det som hände i mötet mellan samhället och de 200 pojkarna på lilla Ærø tycks verkligen ha varit något alldeles extra och hoppingivande. Men jag önskar att jag fått veta mer om hur och varför.

”Island of Hope” visas på lördag med Helle Toft Jensen närvarade i salongen.