Just nu tutas en ensidig bild av kommunerna ut.
De beskrivs ofta uteslutande som ett problem.
Inte minst är det här ett ständigt återkommande tema i det arbete som drivs av kansliminister Nina Fellman (S) och ideologiskt likasinnade. Bara man städar undan dagens åländska strukturer, menas det ofta härifrån, kommer en ny värld att öppna sig, en värld där alla kan kräva exakt samma sak av offentlig sektor.
Högerut återfinns på sina håll ofta samma önskan, ett Åland utan kommuner, men det man här hoppas uppnå är något annat: drastiskt lägre kostnader. Tydligast drivs det här spåret av Jörgen Strand (MSÅ) som ofta säger att vi inte behöver 150 organ för att administrera 29.000 ålänningar.
Men vilka är då dessa 150 organ? Och innebär dessa endast kostnader och hinder för en god servicenivå på Åland?
Eller kan de rentav i många fall också vara motorer för det engagemang och den samhörighet som sannolikt är en helt avgörande pusselbit i den åländska framgångssagan?
I flera avseenden är det säkert så att Åland i dag lever med en rad onödiga, byråkratiska överlappningar som både kostar i onödan och dessutom leder till sämre utfall för medborgarna.
Exempelvis kan man fråga sig hur rimligt det är att små kommuner ska upprätthålla egna funktioner för väldigt specialiserade delar av den sociala omsorgen. Eller att man kör tekniska avdelningar kors och tvärs i landskapet.
Flera exempel finns.
Men det här är långt ifrån en komplett bild.
Bland alla dessa organ finns också mycket annat.
Inte minst arenor – nämnder, styrelser, fullmäktige –där människor möts för att diskutera det gemensamma och genuint lokala: hur skolan till hösten ska mäkta med elevinflödet, var nya bostadsområden kan byggas och hur midsommarstången ska räddas i år.
Arvodena är ofta symboliska så i praktiken är det ofta ett ideellt arbete. Ett arbete som i större enheter måste avlönas och bekostas med skattemedel, men som sker gratis i det lilla sammanhanget.
Men den främsta samhälleliga vinsten är sannolikt ändå en annan, något som är svårt att ta på men som forskarna kallar socialt kapital och som bäst kan beskrivas som kittet, förtroendet och tilliten som håller samhället samman.
Generellt kan man säga att där det här kittet är starkt, där går det bra, inte minst ekonomiskt.
Där kittet är svagt blir det tyngre med det mesta.
Åland är närmast ett skolboksexempel på förstnämnda situation.
Det senaste och mest uppmärksammade exemplet på det är IFK Mariehamns fantastiska framgång. Den förklaras av spelarnas och tränarnas insats, men i högsta grad också av det kringliggande samhället – knatteverksamheten, föräldrar som säljer mockarutor, företagens ihärdiga stöd, supportrarna som monterar en extraläktare inför den avgörande matchen.
På samma sätt ser det ut i många andra sammanhang på Åland. Exakt varför och hur den här samhällsväven uppstår är inte alltid lätt att säga. Men så mycket står klart att den byggs på i flera olika sammanhang, och att det ena förstärker det andra.
Förtroendet mellan människorna odlas och växer i idrottsföreningar, dansklubbar, på Lions-möten, i körer, jaktlag och grannsamverkan. Men garanterat också i alla de kommunala sammanhang där generationer av ålänningar löst små och stora problem tillsammans.
Dessa ständigt pågående övningar i lokaldemokrati, kompromissande och gemensamt arbete kan knappast överskattas för samhällsandan.
Man ska därför vara medveten vad man river om man river.
Säkert behövs en kommunreform i någon form, inte minst för att säkra upp sårbara enheter som Sottunga.
Men nollkommun-visionen, som på allvar diskuteras på sina håll, bygger på en grund analys och framstår som en risk för mycket av det som gör Åland starkt.
En sådan skulle plocka bort mötesplatser som många andra samhällen skulle behöva och påskynda utvecklingen mot ett kravsamhälle, till skillnad från dagens engagemangsamhälle.
Ett sådant samhälle skulle sannolikt vara dyrare i drift och ha svårare att upprätthålla det sociala kapital som är en viktig ingrediens i allt från ligaguld till börsbolag.

Niklas Lampi