Ense om fred men oense om annat

Johan Granlund viftar bort det jag skriver om språklig diskriminering i Ukraina: ”Vad består denna språkdiskriminering av?”, skriver han och fortsätter “Mina vänner från Ukraina förstår ingenting av detta!” Hur kan situationen se så olika ut för Granlund och mig?

Ukrainas problem liknar dem i andra tidigare Sovjetrepubliker. Under 70 år av starkt ryskt inflytande hade Moskva inte ansträngt sig att överbrygga interna motsättningar i republikerna. Det var ”locket på” som gällde. Som självständiga stater efter Sovjets upplösning kom motsättningarna i dagen, trycket steg, locket lyfte. Och motsättningarna var många: etniska, språkliga, religiösa, geografiska …

Till detta kom politiska motsättningar. Grupper som gynnats under unionstiden sökte lösningar baserade på de gamla banden till Moskva medan andra var övertygande om att det var i Väst som framtiden fanns. När de interna motsättningarna blivit tillräckligt inflammerade intervenerade Ryssland, men också, med olika medel, Väst med till synes olösliga, utdragna konflikter som följd.

Till polariseringen i Ukraina bidrog ytterligare ultranationalister med sitt ursprung i det västligaste Ukraina (Galicien). Med sin våldsförhärligande ideologi och sina paramilitära styrkor har de fått ett inflytande över parlamentet och lagstiftningen som överstiger deras numerär.

I ukrainsk lag sedan 2017 – Lagen om undervisning – förbjuds minoritetsspråken ryska, polska, bulgariska och slovakiska som undervisningsspråk från och med högstadiet och uppåt. Efter diplomatiska protester har lagen uppluckrats så att i individuella ämnen kan undervisning ske också på engelska och officiella EU-språk, men dock inte på ryska.

Lagen om stödandet av ukrainska som statsspråk (underskriven av president Poroshenko och godkänd av Konstitutionsdomstolen 2019) gör användningen av ukrainska obligatoriskt inom affärslivet, vetenskap, kultur, reklam, hälsovård och valkampanjer. Speciella undantag finns för engelska och EU-språk (i vetenskapliga sammanhang) men inte för ryska.

Det behöver knappast påpekas att Europarådet (där Ukraina är medlem) kritiserar nämnda lagar.

Det var mot den här bakgrunden som jag i min första insändare påpekade att det skulle ha varit på sin plats att föra fram den åländska autonomin och Finland som ett land med två officiella, likvärdiga språk under Zelenskas besök i Mariehamn. Det skulle möjligen i någon liten mån ha slätat ut vägen mot en bestående fred i Ukraina.

Jerker Örjans