Andelen kvinnor som drabbas av förlossningsskador är oroande hög. Vi vet att det sker, och att dessa skador har förödande konsekvenser för de kvinnor som drabbas. Så många som upp till tio procent av alla kvinnor som föder barn i Sverige får någon form av förlossningsskada. Förstföderskor som drabbas av bristningar av grad 3 och 4, alltså så kallade sfinkterskador, varierar mellan 3,9 och 7,6 procent, enligt statistik från Socialstyrelsen.
 
Nu visar en ny sammanställning av Statens beredening för medicinsk och social utvärdering (SBU) i Sverige att kunskapsluckorna som finns är alarmerande stora.
SBU har identifierat de systematiska översikter som finns och som håller god kvalitet. Det fanns sammanlagt åtta stycken översikter. Resultaten i dessa översikter visar att det generellt saknas kunskap om behandling av förlossningsskador hos kvinnor.
Den vetenskapliga kunskap som finns om de sammanlagt 18 olika typer av förlossningsskador, allt från mindre till djupare bristningar, som kvinnor drabbas av är låg. Det finns vetenskapliga luckor för hur dessa följdskador ska behandlas inom samtliga områden och i endast fyra av dessa 18 skadetyper finns någon som helst vetenskaplig kunskap. Det är förkastligt.
Forskaren och kirurgen Pär Nordin säger till Aftonbladet: Det är skandalöst att något som nästan halva jordens befolkning går igenom är så dåligt utvärderat. Hade män fött barn så hade forskningen kommit mycket längre”.
Om män systematiskt hade drabbats av skador som leder till bland annat inkontinens och ett icke fungerade sexliv så hade den vetenskapliga kunskapen varit mycket högre. Forskning visar otvetydigt att sjukdomar och skador som drabbar kvinnor inte tas på samma allvar som de som drabbar män. Och det är på intet sätt okej. Vi måste också förstå att bara för att det är naturligt att föda barn, så behöver inte de efterföljande skadorna vara en självklar del av en kvinnas liv. Dessutom är uppföljningen av kvinnor som drabbas alldeles för dålig. För när förlossningen är avklarad, när bebisen ligger i famnen, då är det svårt att oroa sig över eventuella skador. Det är också så att smärtorna ändå är så pass stora i underlivet att det för en nyförlöst kvinna är omöjligt att själv avgöra om skadorna är av den art att de läker eller om de i framtiden kommer att ge stora besvär. Det är först veckor, månader och år senare som det visar sig att problem fortfarande kvarstår, eller att de har förvärrats. Och då är det svårt att få hjälp. Åtminstone rätt hjälp.
Tystnaden som råder runt dessa frågor är förbluffande. Så får det inte längre vara. Vi måste prata om dessa skador, och de måste få ta plats. Tas de inte på allvar så kommer inte heller tabut att försvinna.
SBU menar att skadorna skulle kunna bli färre och upptäckas lättare med nya rutiner och metoder. De har gått igenom 5.300 forskningsrapporter om vad som minskar förlossningsskador. Och återigen visar det sig att det vetenskapliga underlaget är bristfälligt. Dock kan man dra en slutsats och det är att skador skulle kunna förebyggas och upptäckas oftare med vissa metoder.
Det är dags att vi börjar ställa krav på en jämlik vård och på ett förändrat arbete när det gäller förebyggande vård och uppföljning av kvinnor som föder barn.
Petra Dahlgren

Petra Dahlgren