Efter att Ålandsminister Anne Berner (C) stött på patrull med Finansministeriets tjänstemän – och finansminister Petteri Orpo (Saml) – drog hon tillbaka sin proposition för ett nytt system för Ålands finansiering från regeringens agenda. Oenigheten i regeringen Sipilä, eller kanske snarare motviljan från nämnda tjänstemän, gör nu att ingen vet hur det blir med klumpsumma och flitpeng i framtiden.
Anledningen till att lagarna som styr finansieringen måste ändras är den stora skatteomläggning som kommer att ske i Finland om regeringens vård- och landskapsreform går igenom före valet i april. Då förs en stor del av den kommunala beskattningen över till staten. Åland ska enligt självstyrelselagen ha 0,45 procent av alla statens inkomster, och beräkningar visar att omläggningen skulle öka klumpsumman i storleksordningen 60 miljoner euro.
Bingo för Åland, kan man tänka, men knappast något som staten skulle vilja gå med på. Därav fortsatte diskussionerna kring finansieringen när förhandlingarna om den ”stora” självstyrelselagsrevisionen brakade samman i höstas.
I november meddelades det både från Helsingfors och landskapsborgen att man var överens om ett nytt system. I det skulle dessutom Åland kompenseras för den befolkningsökning som varit sedan klumpsumman senast justerades, på 90-talet. Tio miljoner till skulle det bli.
Sedan satte Finansministeriets tjänstemän klorna i förslaget och började att räkna. De kom fram till att förslaget skulle ge mer än tio miljoner jämfört med i dag.
I stället sänkte tjänstemännen procentsatsen i den nya avräkningsgrunden. Det menade å andra sidan landskapsregeringen sänkte klumpsumman med runt tre miljoner.
Där står vi i dag.
Förtroendet mellan Åland och Finland är i princip djupfryst. Många löften har under mandatperioden givits från finländskt håll, bara för att ministern i fråga sedan fått backa när den samlade regeringen i Helsingfors gjort tumme ned. Inte sällan har det också i andra frågor oblygt antytts från åländskt håll att det varit tjänstemän som satt käppar i hjulen och stoppat politiska överenskommelser mellan de två regeringarna.
Källor till Ålandstidningen har också berättat om direkta hot i förhandlingarna, där budskapet varit att om inte Åland godtar den finländska linjen kommer man att dras inför domstol.
Det här väcker två fundamentalt viktiga frågor. Den första handlar om hur demokratiskt Finland i själva verket är. Om det är så som otaliga åländska politiker säger, liksom Ålandsministern antydde efter att hon dragit tillbaka sin proposition från agendan, att tjänstemännen i ministerierna tar sig rätt att stoppa överenskommelser som de folkvalda gjort – är det då de folkvalda som styr? Eller är Finland i själva verket en teknokrati?
Statsminister Juha Sipilä (C) ville, när han bildade sin regering, ha en så liten regering som möjligt. Få ministrar med stora portföljer, och betydligt färre politiskt tillsatta sakkunniga. Av allt att döma har detta satt de folkvalda i en position där de är än mer i händerna på tjänstemännens uppgifter.
Den andra frågan är förstås vad som händer med Ålands finansiering. Nu ska vi ta höjd för att det ännu är högst osäkert om vård- och landskapsreformen går igenom. Tiden börjar bli knapp, regeringspartierna är kluvna och majoriteten bräcklig.
Men om den hinner klubbas innan riksdagen avslutar mandatperioden i mitten av mars, och ingen lösning för finansieringen antagits, skjuts problematiken vidare till nästa riksdag och regering.
Ändringar i självstyrelselagen ska antas av två riksdagar med ett val emellan, samt av lagtinget. Det kommer man alltså inte hinna med innan den stora reformen sätts i sjön. Då har vi ett läge där den nuvarande lagen ger Åland rätt till en betydligt större summa pengar än tidigare. Landskapsregeringen har tidigare sagt att man i det läget behåller 15 miljoner av ökningen, det anser man sig ha rätt till mot bakgrund av befolkningsutvecklingen. Övriga 45 miljoner skickas sedan tillbaka till Finland.
Men om man nu stoppar en brådskande proposition för att man är oense om tre miljoner, lär knappast staten och dess tjänstemän stillasittande acceptera att Åland plötsligt får 15 miljoner mer i sin kassa. Flera källor säger att Finland då antytt att man gör en tolkning av den nuvarande lagen, och helt enkelt inte betalar ut mer pengar till Åland.
En förvisso rimlig hållning, då ju ökningen de facto består i en omfördelning av skatter inbetalda i Finland. Men likväl ett lagbrott, och ingen lösning på det faktum att Ålands befolkning har växt mer än Finlands sedan 90-talet och att ålänningarna betalar in betydligt mer i skatt än vad Åland får tillbaka i klumpsumma och flitpeng.
Om vård- och landskapsreformen går igenom utan en lösning på Ålandsfrågan, då uppstår en helt unik situation för självstyrelsen och Finlands hållning till sin autonomi.
Det finns inget i självstyrelselagen som reglerar vad som händer om staten, eller Åland, medvetet bryter mot den.
På den åländska sidan kan heller ingen svara på frågan vilken instans som ska behandla ett rättsärende mellan staten och landskapet.
Men en sak tycks klar: om konfrontation uppstår kommer frågan att bli en sak för en domstol att ta ställning till.

Jonas Bladh