Den åländska kampen mot coronaviruset covid-19:s hälsorisker har som bekant hittills bedrivits med stor framgång. Blott 12 insjuknade och inga intensivvårdsfall eller avlidna, gör Åland till en frisk oas jämfört med våra sjuka närområden.
Men kampens medel, att stänga samhället för att minimera smittspridningen, är samtidigt oerhört kostsamt rent samhällsekonomiskt. De officiella Åsub-siffrorna för coronamånaden april visar svart på vitt visar hur illa det faktiskt är ställt.
I april låg den relativa arbetslösheten, som alltså innefattar arbetslösa arbetssökande och permitterade, på 12,7 procent. En siffra som kan jämföras med 3,4 procent, under fjolårets normala aprilmånad.
I reda siffror betyder det 1.945 arbetslösa människor.
Även om antalet arbetslösa arbetssökande har ökat jämfört med föregående månad så är den stora skillnaden den kraftiga ökningen av permitterade personer.
I april fanns det 128 lediga jobb, inklusive 40 sommararbetsplatser, vilket är 312 platser färre än i april 2019. Ett annat sätt att uttrycka det är att de lediga platserna i förhållande till antalet arbetslösa arbetssökande var 6,6 procent i april i år, vilket är 80,0 procentenheter lägre än april ifjol.
Det totala antalet arbetssökande, inklusive andra än arbetslösa, uppgick till 2.752 personer i slutet av april vilket är 1.607 personer mer än ett år tidigare.
Och värre ser det ut att bli innan det blir bättre. Som Ålandstidningen rapporterat tidigare pekar Åsubs prognoser på att arbetslösheten kan nå hela 20 procent i juni, innan den börjar minska igen. Åsub jämför situationen på den åländska arbetsmarknaden med 90-talets recession.
Till detta kommer alla ungdomar och studenter som riskerar att bli utan sommarjobb. Förutom det ekonomiska avbräcket försenas många ungdomars entré på arbetsmarknaden.
Som denna ledarsida diskuterat tidigare är den ekonomiska nedgången direkt kopplad till mänskliga kostnader. Alla de arbetsplatser och utkomstmöjligheter som nu tvingats stänga kommer inte att komma tillbaka. Bakom siffrorna döljer sig individer med namn och behov att sätta mat på bordet och ha en meningsfull sysselsättning. Åland är dessutom ett högt belånat samhälle. Trots att det bara gått elva år sedan den senaste globala finanskraschen har vi obekymrat fortsatt leva i ett ekonomiskt tankesätt som uppmuntrar att investera i framtiden, låta kapitalet arbeta och inte ha onödiga marginaler. Riskbedömning har fallit ut mode, igen.
Åland, liksom resten av världen, behöver formulera en ny plan för ett framtida och mer hållbart samhälle, även ekonomiskt. Själva syftet med tillväxt får inte vara att bara generera större enskilda förmögenheter, utan att skapa ett tryggt samhälle för alla medborgare.
Som Micael Dahlen, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, säger i en intervju.
”Tillväxt har inget egenvärde utan är till för att kunna hantera situationer av kris när vi verkligen behöver de resurserna som vi har samlat på oss. Det är nu ekonomin sätts på prov och får bekänna färg”.
Petter Lobråten