När lärare och föräldrar står handfallna och inte vet vad de ska göra för att hjälpa ett barn som inte lär sig läsa, då finns det ingen tid att avvakta. Då måste alla resurser in, direkt. Att barn som halkar efter redan från början får svårt att komma i kapp, det vet vi. Varje månad, vecka, dag är därför viktig.
Att det inte går att få en tid på Ålands barn- och ungdomspsykiatri direkt är möjligtvis försvarligt, men att man inte ens får ett samtal om att beslut är fattat på en månad, det är inte försvarligt. Under tiden sitter föräldrar och lärare och biter på naglarna av frustration. Och barnet hamnar allt längre efter. Bup finns till för barn och ungdomar som hamnar i alla möjliga kriser, och vissa kriser är så klart allvarligare än andra. Prioriteringen på barn- och ungdomspsykiatrin vet vi inget om, och att personalen kämpar för att hinna med förstår vi. Behovet av vård inom psykiatrin är stor, och blir allt större. Men samtidigt så har inte personalen ökat i samma omfattning. I kärva tider så slår resursbrist hårt mot de som redan är svaga. Om situationen på barn- och ungdomspsykiatrin är så allvarlig att det går ut över vår nästa generation, då måste något göras. Här går det inte att skylla på att det är svårt att få tag på personal, eller att pengarna är slut. Våra barn är det viktigaste som finns, här finns inga ursäkter.
Pojken som fortfarande inte kan läsa är åtta år, och han är inte ensam. Det finns fler barn som har svårt att lära sig läsa. För vissa räcker det med extra hjälp i skolan, men andra behöver ytterligare hjälp. Den här pojken behöver det, lärarna vet inte varför kunskapen inte går in. Föräldrar och personal på skolan fortsätter att kämpa, och det gör pojken också. Men frustrationen som pojken känner gör att det låser sig ännu mer. Och känslan av att känna att man inte kan, att man inte lär sig i samma takt som sina klasskompisar kan få förödande konsekvenser för självkänslan.
Föräldrarna har nu fått svar att pojken ska utredas, och de har fått en tid i november då de ska få träffa barn- och ungdomspsykiatrin. Men att det ska ta så lång tid att bara få ett svar att ärendet är under behandling, eller åtminstone ett svar så fort ärendet är behandlat kan man tycka är ett minimikrav. Nu får vi hoppas att resurserna räcker så att pojken, och andra i samma behov av psykiatrin, får den hjälp de behöver.

Petra Dahlgren