En vecka innan världens största idrottsfest drar i gång i Rio de Janeiro är det tyvärr väldigt lite diskussion om potentiella vinnare i basketturneringarna, väntande drottningar i simbassängen, vem som är den stora favoriten i boxningens tungviktsklass eller Usain Bolts möjligheter att sätta nytt världsrekord på klassiska sträckan 100 meter.
Allt fokus ligger tyvärr denna gång på Ryssland i stort och ryska friidrottare i synnerhet. Det var efter att den internationella antidopingbyrån nyligen släppte en rapport som visade att det har pågått systematisk doping i landet som diskussionen blossade upp rejält. I kölvattnet av detta har internationella friidrottsförbundet beslutat att stänga ute samtliga ryska friidrottare från OS. Punkt slut.
Kritiken till det kontroversiella beslutet är dock inte som störst gällande om det är rätt med en kollektiv bestraffning av en hel nations friidrottare – utan om inte samtliga idrottare från Ryssland borde tvingas stanna hemma som en stark markering från övriga idrottsvärlden.
Få verkar nämligen vilja se ryska idrottare i Brasilien nästa vecka.
Men. Kollektiv bestraffning kan aldrig vara rätt i en värld där dopingen är så pass utbredd som den är.
Kollektiv bestraffning är aldrig rätt.
Skulle samtliga finländska idrottare ha kastas ut ur kommande vinter-OS efter epodopings-skandalen i Lahtis 2001 skulle finländarna ha protesterat högljutt.
Det är de fuskande idrottarna, ledarna samt andra ansvariga som ska straffas. Ingen annan. Och det måste vara ledstjärnan i det tuffa arbetet att förebygga fusk inom idrotten.
Vi vet att tyske skidåkaren Johann Mühlegg använt dopingklassat preparat, att kanadensiske sprintern Ben Johnson dopat sig och att kinesiske simstjärnan Sun Yang fått straff för doping.
Olympiska kommittén testade positivt resultat från 45 idrottare från Peking-OS 2008 och från London fyra år senare. 23 av de positiva fallen från Peking var dessutom medaljörer.
Inga förbund har straffats. Inga idrotter har tidigare slängts ut. Inga länder har stängts av.
Att dopingen inte är något nytt påfund är klart. Den svenske diskuskastaren Ricky Bruch har själv berättat att han ägnade sig åt systematisk doping på 1970-talet även om han aldrig blev ertappad. Östtyska rekordhållaren Marita Kochs monsterlopp på 400 meter för över 30 år sedan hade gett guld – med över en och en halv sekunders marginal – i VM i fjol.
Dopad förstås.
Det går att rada upp massor av fall – och det står helt klart är fusket är här för att stanna. För nya rekord måste slås. Det är idrottens kärna. Strävan är att bli bättre och bättre.
Lika klart är att elitidrottare hela tiden måste träna till gränsen av vad som tåls – tills kroppen går sönder och den måste lappas ihop. Och då kommer medicinvetenskapen att hjälpa till så gott de kan.
Det kommer alltid att jagas nya rekord. Det kommer nya utvecklade utrustningar, nya skidvallor, nya underlag och nya simbassängkonstruktioner som möjliggör snabbare tider och nya rekord.
Men framför allt är det vetenskapen som kommer att föra elitidrotten till nya rekordhöjder.
Att tävla på lika villkor är en av idrottens viktigaste grunder. Att använda doping är dock både fusk och rejält farligt.
Men vad ska vara tillåtet och vad ska inte vara tillåtet? Är näringsdropp fusk? Är höghöjdshus fusk? Är syrgasmask fusk? Är kosttillskott fusk?
När ska rätt mängd kost och näring klassas som medicin – exakt rätt avvägda proportioner mellan olika ämnen, exakt rätt dosering och intag vid exakt rätt tidpunkt?
Var kommer gränsen mellan mat och doping att gå härnäst. Gränsen blir med all säkerhet allt svårare att urskilja, därmed också svår att upprätthålla.
På Åland har vi riktigt bra möjligheter till experthjälp inom kostrådgivning, få råd av konsulenter, dietister och näringsfysiologer.
Har vi bättre förutsättningar än många andra att tänja på gränserna till vad som är tillåtet? Är det även vår strävan att komma så nära den tillåtna gränsen som möjligt? Att helt enkelt göra allt vi kan för ta den lilla genvägen som finns. Att ladda upp på hög höjd inför ett stort mästerskap är mer regel än undantag.
I Sverige har man inom friidrotten försökt gå ett steg vidare i jakten på fuskare där man möjliggjort en webbaserad utbildning där idrottare som vill representera landet internationellt måste ta ett antidopingkörkort.
Där får idrottarna information om vad doping innebär – men något straff för överträdelse finns det inte.
Dialogen finns dock där och det är en bra början.
När de väldens bästa idrottare drar igång sin två veckor långa firmafest kan vi å ena sidan ta en funderare på hur nära stoppgränsen för det otillåtna de olika idrottarnas medicinska experter kommit denna gång.
Eller så kan vi välja att njuta av prestationerna och bara se de olympiska spelen för vad det är – en rejäl idrottsmanifestation.
Vare sig man är belgare, tysk eller heter Jelena Isinbajeva.

Thomas Jonsson