Anna-Lisa Enström hade bara kommit 300 meter från huset i Syllöda när hennes dvärgpudel plötsligt började morra.
– Så jag tittade åt sidan, och där stod ett lodjur, mitt på asfalten. Och det hade inte bråttom heller, det stod bara och tittade innan det lufsade i väg.
Att det var ett lodjur är hon helt säker på.
–  Jag vet att det var ett lodjur, det finns inget tvivel. Det var jättestort, och vilka tassar den hade! Jag trodde lodjur var korthåriga och smidiga, men detta var stort och lurvigt. Jag är nästan lite i chock fortfarande. 
Vad hann du tänka när ni stod där, öga mot öga?
– Jag blev inte rädd för egen del, men jag tänkte på vad som skulle ha hänt om hunden varit lös. Hon är bara en dvärgpudel men kunde nog ha gett sig på lodjuret. 
Har du sett något lodjur tidigare?
– Nej, jag har inte trott på det här med att det finns lodjur på Åland. Men nu tror jag definitivt på det.
Vad tänker du om det då?
– Jag tycker inte att vi ska ha dem här. Jag brukar släppa ut hunden på gården för att hon ska kunna göra sin behov, men nu vet jag inte om jag vågar göra det längre. Det är det värsta, just vad som kan hända husdjuren.
Så nu har du något att berätta för alla i byn.
– Ja, jag ska på fest i kväll så nu har jag något att prata om. Synd bara att inte Felicia (hunden, reds anm) kan prata, hon är ju mitt enda vittne. 

Fredrik Rosenqvist