Den 22 augusti kommer det svenska tv-programmet Antikrundan till Åland för att göra en inspelning. Då är man välkommen till Alandica för att visa upp egna föremål man önskar få värderade. Alla typer av föremål går däremot inte att släpa med sig.
– Inför varje säsong så ber vi kommande besökare att skicka in bilder på saker som är lite större. Sedan åker vi ut och bekantar oss med familjen och tittar om föremålet är så intressant som man trodde, säger Erik Ingare när vi sitter i bilen på väg mot det första huset vi ska besöka.
Värdet av föremålet förblir dock hemligt fram till inspelning.
– Mitt jobb är egentligen tråkigt för de man besöker för jag får inte säga något. Avslöjandet ska ju ske när vi spelar in programmet. Det kan vara svårt att hålla masken om man kommer över något superfint föremål.
Vad händer när vi anländer till huset?
– De har skickat in bilder på möbler och målningar och får berätta vad de vet om föremålen. Sedan så kommer jag kika på sakerna, vrida och vända lite på dem och ta lite bilder. Det är även mitt jobb att se om det finns något annat. Förhoppningsvis kanske man ser något som göms i ett vitrinskåp eller står lite undanskymt, det är jättespännande också, säger Erik Ingare.
Tove Jansson och Alvar Aalto
Första stoppet är hemma hos Tove och Johan Kjellander i Saltvik. Det första föremålet Tove Kjellander visar upp är en tavla målad av Tove Jansson.
– Min mamma föddes på Åland. Hennes farbror var riksdagsman i Helsingfors och ett tag polare med Tove Jansson. Mamma har själv köpt tavlan av Tove, det borde ha varit på 40-talet. Jag har en gång fått den värderad till ett utgångspris på 2.500 euro, säger hon.
– Det låter billigt. Det är en trevlig bild och en tidstypisk ram, säger Erik Ingare.
På köksbordet har Tove Kjellander plockat fram muminporslin och muminfigurer.
– Den här koppen har man varit lite hårdhänt med, säger Erik Ingare.
– Ja, den använde jag när jag var liten. Diskmedlet var inte så snällt på den tiden, säger Tove Kjellander.
Hon har en hel del möbler av Alvar Aalto att visa upp. På övervåningen finns bland annat en hurts och ett skåp.
– De är inköpta på 40-talet och har funnits i mitt hem sedan jag föddes. För tio år sedan har jag sett sådana skåp gå på auktion för åtta till tio tusen, och de var mer spruckna och repiga, säger hon.
På vinden visar Tove Kjellander upp en pappersrulle. På den finns en muminfigur ritad.
– En gång när jag var barn var Tove Jansson på NK och ritade till alla barnen, då fick jag den, säger Tove Kjellander.
– Den satte hon ingen signatur på? säger Erik Ingare.
– Nej, men jag såg henne rita den. Jag tror det är Mymlan, säger Tove Kjellander.
Teckningen hade Tove Kjellander på väggen som liten, men nu har hon så mycket annat upphängt att den inte fått en plats.
Tillbaka på nedervåningen finns en stol som är från en av Ikeas första kollektioner.
– Det är en Karin Mobring. Tidiga Ikeamöbler är ganska attraktiva i dag, säger Erik Ingare.
Andra möbler av Aalto i Tove Kjellanders kollektion är bokhyllor, stolar, ett mindre bord och en fåtölj.
Varför hörde du av dig till Antikrundan?
– Jag ville visa alla Aaltomöbler som finns här, och att jag lyckats behålla alla. Jag har insett vilket otroligt möblemang mina föräldrar hade. När jag var yngre tyckte jag nästan det var pinsamt, men det var egentligen ganska häftigt. Sakerna är sådant som mamma skaffade när jag var liten. Mumingrejerna var ännu inte så populära på 50-talet.
Har du några förhoppningar?
– Egentligen inte. Jag vet att gamla Aaltomöbler är värdefulla även om de är slitna. Hur mycket de är värda spelar egentligen inte så stor roll. Jag vill mer ha papper på att sakerna är viktiga och att de ska sparas. Jag tror inte att de är värda hur mycket som helst.
Skåp från 1871
Nästa stopp är hemma hos Anna Bergendahl i Geta. På gården i ett gammalt hus finns ett stort skåp Erik Ingare ska titta på.
– Vilken pjäs! Det här är inget man tar med sig under armen. Den har ett väldigt vackert krön här uppe. Det är en kraftig ferniss på, det ser blankt ut, säger Erik Ingare.
I skåpet finns en inbyggt klocka med urtavlan högst upp.
– På 1800-talet var det vanligt med kombinationsmöbler för att spara utrymme. Här högst uppe finns en skedhylla där man hängde silverskedarna. På den här lilla piggen i mitten hängde man sitt lilla fickur.
På insidan av en skåpdörr har man målat årtalet 1871.
– Då är den målad, sannolikt också snickrad det året, säger Erik Ingare.
Skåpet är inte i toppskick. Under ena sidan stöds det upp av träplankor för att kunna stå rakt.
– Den här typen av möbler förekommer inte så mycket i svenskt formspråk, den är mer finländsk i sin stil. En sådan här ser vi inte i Roslagen. Den är lite ovanlig.
Vad händer nu?
– Sakerna vi tittade på var fina. Efter det här föreslår jag vad som ska hämtas in. Man kan inte ta allt, man måste begränsa sig någonstans, säger Erik Ingare.
Kom ovetande!
De föremål som väljs ut kommer värderas under inspelningen den 22 augusti.
– Alla är välkomna med max tio föremål per person. Vi värderar i stort sett allt utom mynt, frimärken, musikinstrument och fordon.
Erik Ingare vill uppmana besökare att inte försöka lista ut värdet av sina föremål på förhand.
– Om man har levt i ovisshet om vad ett föremål är värt i tio, 20 eller 30 år, håll er lite till och börja inte googla kvällen innan man kommer till Antikrundan. Då faller lite hela programidén. Vi vill gärna vara lite undervisande och berätta en historia från vårt perspektiv om föremålet.
– Man ska komma ihåg att vi inte bara söker föremål som är värda väldigt mycket pengar. Även lägre värderade föremål kan ha en spännande och fascinerande historia, det är minst lika viktigt.
Vad gillar du med det här jobbet?
– Att jag aldrig vet vad jag kommer få se trots att jag har jobbat i över 25 år. Man blir aldrig fullärd. Man ser hela tiden nya saker och träffar nya spännande människor som har fantastiska berättelser.
Erik Ingare var även med när Antikrundan senast besökte Åland 2014.
– Det finns mycket fina allmogeföremål här, jag minns några skrin som var väldigt fina. Jag minns också att det fanns ett väldigt stort intresse vid värderingarna här.
