När Anni Eckerman kom in på Nyckelviksskolan på Lidingö hösten 2021 begärde hon tjänstledigt från jobbet som produktionsledare på en reklambyrå och började studera keramik på heltid. Studierna tog henne vidare till Konstfack, programmet Keramik och glas, där hon nu är inne på sitt första av kandidatprogrammets tre år.

Vårsolen skiner in i de ljusa rymliga lokalerna i LM Ericssons före detta fabrik som numera är K-märkt och har förvandlats till över 20.000 kvadratmeter konst- och designhögskola vid Telefonplan i södra Stockholm. Anni visar runt i utrymme efter utrymme – i rum för glasblåsning, slipning, drejning, gipsgjutning … Det är heta keramikugnar och det är flytande glas. Och överallt står alster av elevers kreativa händer. Någon håller som bäst på med sitt slutarbete. Här finns maskiner och redskap som onekligen kan vara farliga och hon berättar om körkorten i de olika teknikerna som är en obligatorisk grund.

Experimenterar sig fram

Anni är övertygad om att alla människor är kreativa. Själv kunde hon inte rita. Det var hon övertygad om. Men hon lät inte det hindra henne från att söka in till vare sig Nyckelvikskolan eller Konstfack. Hon hittade andra sätt att visa sina kreativa uttryck.

– Mer i kollageform.

Resten av den här terminen handlar för Annis del om eget arbete. Hon är mitt i processen. Nyligen var hon i Helsingfors under en vecka för att försöka förstå sig på det finska glaset. Bland annat var hon runt i Helsingfors, i Notsjö, i Riihimäki, och hon besökte Aalto-universitetet. Hon inser att man i Finland, oavsett klass, alltid har haft designobjekt hemma. Och kommer in på det här med ens egen historia. Att man har former och färger i bakhuvudet som omedvetet inspirerar i sitt skapande.

I samma veva nämner Anni olika förebilder. Olika konstnärer. Hon omnämner Oiva Toikka, Nanny Still och Ruby Autio, men också att de inte själva blåser sitt glas utan bara formger. Själv klurar hon vart hon ska ta sitt skapande. Hon experimenterar i olika tekniker. Och hon funderar dessutom på att åka på utbyte eller ta sin master i Helsingfors.

– Men gör jag detta så behöver skolan ha en glashytta där man får blåsa själv och inte ha en hyttmästare som gör jobbet åt en. Själva hantverket och processen är lika viktigt, om inte viktigare än formgivandet.

Inför ett tidigare arbete hade hon en tes kring att det var männen som höll på med hantverk förr. Hemma i uppväxtens Mariehamn fanns alltid en ryamatta på väggen som hennes farfar hade vävt. Det visade sig dock att han hade vistats på sanatorium och man skapade ryamattor där. Vidare har hon funderat över männen till sjöss, de som bland annat sydde segel och knöt makramé.

– Det fanns mycket hantverk på båtarna.

– Men den höll inte riktigt – min tes, säger hon leende.

Den finländska bakgrunden

På olika kurser uppenbarar sig olika former som skapas ur hennes händer. Hon kommer tillbaka till att de dyker upp i hennes undermedvetna. På frågan om hon känner sig trygg i det hon gör svarar hon leende:

– Ja, just i dag gör jag det.

– Men ibland känner jag: ”Vad håller jag på med?”, ”Kanske borde jag ha en vettig utbildning?”. Men jag kommer ändå tillbaka till att jag har grunden i ett jobb.

Anni föddes i Helsingfors men familjen flyttade till Åland när hon började skolan. I nian flyttade hon till Helsingfors, där hon också gick gymnasiet. När många av hennes vänner flyttade utomlands för studier föll det sig naturligt även för Anni att ta steget till Stockholm, då många av dem flyttade dit i samma veva. Därigenom blev det studier i konstvetenskap och filmvetenskap vid Stockholms universitet och sedan även filmstudier vid Skurups folkhögskola. Förutom perioden i Skåne har Stockholm därmed varit hemmahamn ända sedan hösten efter studenten.

Det var film hon ville jobba med och det visade sig att hon är bra på att producera. Det föll sig kanske naturligt med två föräldrar som hade rört sig i kultursfären, även om hon inte tänkte att det var just kulturproducent hon skulle bli – precis som bägge hennes föräldrar var till yrket.

– Men sedan blev jag ju producent ändå.

Tog tjänstledigt

Anni frilansade och fick sedan ett hundraprocentigt jobb för Urbanears, där hon jobbade med projektledning och marknadskoordinering. 2018 hamnade hon på reklambyrån Tillsammans Sthlm. Men så kom coronapandemin och det blev permitteringar. Och plötsligt hade Anni, som var van att jobba 100 procent, ledig tid. Hon behövde någonting stabilt. Något där hon stängde av telefonen och donade med något.

– Det var jätteviktigt för mig!

Anni kände att det skulle vara kul att hålla på med keramiken på riktigt och sökte till Nyckelvikskolan.

– Det var ett fantastiskt år! Jag frilansade samtidigt lite på mitt jobb.

Och så tog hon steget vidare, till Konstfack. Keramik och glas.

– Det går hand i hand. Det ena är snabbt, det andra är mer eftertänksamt.

Programmet innehåller alltså inte bara keramik. Och nu är det just glas som är fokusområde för ett tag.

– Jättekul, utbrister hon och inser att hon kanske inte får möjlighet att jobba gratis i en glashytta i sitt liv igen.

– Det är lyxigt!

– Jag får vakna upp och känna: ”Vad ska jag göra i dag? Jag ska blåsa glas!”

Lagar mat långsamt

På Nyckelviksskolan fick man testa på att blåsa glas en halv dag. På Konstfack får glaset ett helt annat utrymme.

– Det är så kul med glas. Det går så mycket snabbare, säger hon och jämför med keramiken som tar så mycket mer tid.

Egentligen har hon inte särdeles mycket tålamod, erkänner hon. Hon tycker om när det går undan. Mycket går på känsla. Hon vill inte heller alltid tänka ”för jättemycket”, som hon säger.

– För mig sitter så mycket i processen. Det sitter i händerna.

För Anni är matlagning ett sätt att varva ner. För henne är det självklart att laga mat en vardag. Det är ju det man gör, menar hon. Även om det är sent på kvällen innan hon har kommit hem ställer hon sig och lagar mat.

– Matlagningen har funnits med ända sedan grundskolan. Då gick jag matlagningskurser på Medis. Den har alltid varit ett kreativt utlopp. I stället för teckning eller målning som kanske skulle vara självklart för andra.

Numera lyssnar hon ofta på podd samtidigt som hon lagar mat, och hon inser hur allmänbildad hon har blivit av allt poddlyssnande. Plötsligt kan hon en hel massa om amerikansk politik.

– All kunskap kan leda till annan kunskap!

Och så odlar hon.

– Vi har ordnat pallkragar på gården. Det är fint att se något komma till liv, säger hon och funderar över keramiken och jämför känslan med den då man sätter händerna i blomjorden och dopamin utsöndras och man blir lugnare.

Anni gillar dessutom att se på skidskytte. Sambon Erik följer det på tv och förra säsongen började även Anni titta. Det var OS och Anni blev fast.

– En fix idé. När jag gillar något gillar jag på riktigt. Pappa har alltid tittat på backhoppning men det tycker jag är tråkigt.

Anni pratar om de viktiga vännerna. Om samtalen med dem såväl som med sin partner. Samtal som kan leda vidare på en tanke. Bli en idé.

–  Att prata om det man håller på med är jätteviktigt. Det behöver inte vara arbetskollegor.

Många av hennes närmaste vänner håller på med kreativa yrken, konstaterar hon. Och de är en kreativ duo, hon och hennes sambo. Han sysslar med musik. Har fått skivkontrakt och ska precis släppa sitt första egna album.

Nu och då åker hon över till Åland. Där finns pappa och där finns farmor. Över påsken blir det en snabbvisit. Sedan behöver hon åka tillbaka till Stockholm och hålla keramikkurs, vilket hon gör ett par dagar i veckan. Ibland längtar hon efter en stuga på Åland. Kanske med en keramikugn. En verkstad åt henne och en musikstudio åt sambon Erik. Samtidigt inser hon då skulle tillbringa all sin tid i verkstaden.

Vill så mycket

Anni återkommer till det som är viktigt för henne. Som att emellanåt ta ett steg tillbaka. Om att gå vidare, även om saker man skapar ibland till och med går sönder i processen. Och om just den viktiga processen. Att hon behöver den för att kunna skapa.

Egentligen blir inte Anni lätt stressad på annat sätt än att hon bara vill så mycket – hon vill göra så mycket. Under tiden som produktionsledare på reklambyrå lärde hon sig dock att släppa jobbet när hon slutade för dagen. På reklambyrån Tillsammans Sthlm, skapades reklam för allt mellan bostadsjättar och lånesajter till Stockholm Stadsmission och gallerior.

– Allt från mindre fotograferingar till större filmproduktioner till tidningsannonser.

Det handlade också om riktigt stora kampanjer. Och visst kan hon sakna sina kollegor, känner hon.

– Det är en trygghet. Att gå till jobbet och ha ett 9–18-liv. Man saknar det man inte har för stunden, men jag är jättenöjd.

– Det mesta man håller på med – man kan se hur det har lett dit!

Från sina tidigare jobb har hon med sig vikten att ha en överblick över vad man håller på med. Och att man inte alltid behöver följa planen. Och att ta ett steg tillbaka. Reklambranschen var en bransch med högt tryck. Där lärde hon sig vikten av att just lägga sig på soffan emellanåt.

– Just nu är jag i en period då jag ligger och tänker på det här om nätterna. Hur jag ska ta det vidare, säger hon om det egna arbetet som hon som bäst jobbar med.

Ännu är hon inte alls säker på om det är keramik hon kommer att jobba med.

– Jag vet inte vad jag vill göra av utbildningen. Det finns så många vägar att gå. Och just nu jobbar jag mest med glas.

På frågan om hon saknar att skapa film, vilket ändå har varit en del av hennes liv, och följdfrågan om hon tror att hon kommer att komma tillbaka till den säger hon:

– Ja, absolut. Den kanske dyker upp tillsammans med det här. Men just nu … nä, jag vet inte. Nu är det tre år med det här. Allt man vill lära sig …

– Nu är det många som frågar vad jag ska göra sedan med det här, säger hon om sina keramik- och glasstudier.

– Det är få som frågar någon som studerar till lärare vad den ska göra med sin kandidatexamen …