Det är ingen liten organisation Åland slåss mot i frågan om jakten på skarv.
De olika frivilligorganisationerna håller ett hårt grepp om EU-politikerna, och det krävs mycket för att orka stå emot.
Det säger svenska EU-parlamentarikern Marit Paulsen i en öppenhjärtig intervju.
POLITIK Birdlife är ingen liten organisation. Tvärtom. I faktiska siffror är Birdlife tre gånger så stor som Greenpeace.
Greenpeace finns i 46 länder och har 2,9 miljoner bidragsgivare i sitt register. Birdlife finns i ett hundratal länder och har 10 miljoner bidragsgivare, eller "supportrar" som man kallar dem. Drygt 4.000 personer är anställda av organisationen, och man äger eller förvaltar 10.000 kvadratkilometer mark. Det motsvarar 6,5 gånger hela Ålands storlek.
Den stora skillnaden mellan Greenpeace och Birdlife, bortsett från inriktningen, är att Birdlife arbetar med representantorganisationer i de olika länderna. I Sverige är till exempel SOF, Sveriges Ornitologiska Förening, flaggbärare för Birdlife. Greenpeace arbetar alltid under sitt eget varumärke.
Men i Finland finns Birdlife med en egen avdelning, en avdelning som nyligen på nytt protesterade mot Ålands skarvjakt genom en anmälan till EU-kommissionen.
EU-parlamentarikern Henrik Lax (SFP) anser att miljöorganisationerna håller emot hårt i alla jaktfrågor.
-Min allmänna uppfattning är att de här miljöorganisationerna är allergiska när det gäller att utnyttja undantagsbestämmelser.
För sådana finns det.
EU:s miljökommissionär Stavros Dimas har lämnat ett principuttalande om undantag från de allmänna fågelskyddsreglerna.
I det skriver Dimas att "undantagsbestämmelserna kan användas för att bemöta problemen, till exempel genom att skjuta skarvar, i de regioner där de påverkar fiskeriverksamheten och fiskbeståndet".
Och de undantagsregler som finns utnyttjas ganska friskt av de olika medlemsländerna.
- Om man ser på hur bland annat olika tyska delstater förhåller sig till just skarvjakt så har jag svårt att se att inte vi i Finland ska kunna ägna oss åt en grovgallring, säger Lax.
Marit Paulsen är svensk folkpartist och EU-parlamentariker med flera års erfarenhet.
- Jaktorganisationerna är oerhört ivriga. Jag har pratat med två bara i dag, men jag upplever dem inte själv som jobbiga. Däremot är de tjatiga. Jag blir arg till slut, fräser åt dem och kastar ut dem. Och normalt brukar de respektera det.
Samtidigt behövs de, menar hon. Åtminstone principiellt, och särskilt i brist på ett mer nyanserat alternativ.
-Att vara parlamentariker går ut på att hitta kompromisser som alla kan uthärda. Men man ska inte inbilla sig att man kan fatta beslut som alla älskar. För att hitta den där balanspunkten är man tvungen att lyssna på alla intressenter i ett sammanhang.
Något alternativ till lobbyverksamhet finns inte i EU i dag, menar hon.
- Hemma i Sverige, jag vet inte hur det fungerar hos er, har vi ett remissförfarande. Där skickas alla förslag ut till berörda myndigheter och organisationer, och sedan tar lagstiftaren del av de olika synpunkterna. Något sådant system har vi inte här. Lobbyisterna är det vi har i stället.
Hur demokratiskt är det egentligen?
- Alltså, man får lyssna på dem och sedan är det upp till en själv, mig, att bedöma hur mycket jag bryr mig. Det är inte lobbyisternas ansvar. Det är mitt.
Hur reagerar dina kollegor på all lobbyverksamhet då?
- En del känner sig smickrade av uppmärksamheten. Vi är ju människor som sitter här, vi är inga robotar. Men frivilligorganisationer som Greenpeace har ett otroligt stort inflytande.
Känner du till just Birdlife?
- De är väldigt aktiva här, ingen tvekan om det. Jag funderar ibland på om vi har en lite aningslös inställning till organisationer som Birdlife, Naturskyddsföreningen och Greenpeace. Det kan vara så att vi litar för mycket på deras ädla uppsåt. Av och till funderar jag på hur demokratiska de egentligen är. Vi borde sätta oss ned och granska deras ärenden, och diskutera vad det är de vill. Inte bara automatiskt betrakta dem som goda och genuint demokratiska.
Men finns det någon förändringsvilja i EU, får du något gehör för den här uppfattningen?
-Jag är nog en av de få som över huvudtaget vågar säga så här. Att ifrågasätta NGO:s (Non-governmental Organisations, det vill säga privatfinanisierade intresseorganisationer, red anm) är faktiskt farligt.
Men har du pratat med några kollegor om detta?
- Ja, med mina svenska kollegor har jag pratat om det här. Men undertecknad är inte alltid salongsfähig.
Du är förstås inte ålänning, men har du någon åsikt om sjöfågeljakt rent allmänt ur ett svenskt-europeiskt perspektiv?
- Jag bor mitt i storskogen. Jag har fem vargrevir i byn där jag bor. Jag lever mitt vardagsliv mitt i den här mycket kontroversiella situationen mellan stora rovdjur, vilt och jakt. Min uppfattning är att viltförvaltning, inklusive sjöfågel då, bör vara regional. Och det ansvaret kräver personligt engagemang och deltagande. Jag tycker definitivt inte att vi ska sitta i Bryssel och besluta om jakt. Det vi däremot har att besluta om är migrerande fåglar. Då blir det en intereuropeisk fråga. Jag skulle inte tycka det var trevligt om spanjorerna började servera grillad trana, eller när cyprioterna fångar våra småfåglar. Men vi ska tydligt skilja på regionalt ansvar och EU-ansvar för migrerande fåglar.
Ålandstidningen har gjort allt för att få tag på en företrädare för Birdlife International för en intervju.
Marco Lambertini är verksamhetsledare för Birdlife. Han är italienare. Han svarar inte på mejl, hans telefonnummer är hemligt, och organisationens högkvarter i London vill inte förmedla någon kontakt.
- Nej, jag tycker att du ska prata med Herlinde Herpoel i Bryssel i stället. Hon är informationsansvarig för vårt arbete inom EU, säger Martin Fowlie på Birdlife i Cambridge.
Men vi vill väldigt gärna prata med herr Lambertini.
- Jag är ledsen, men jag kan inte hjälpa dig.
Efter många samtal får vi till slut tag på Konstantin Kreiser. Han arbetar i ledningsgruppen på Birdlifes EU-avdelning i Bryssel och är den som ansvarar för Birdlifes policy i olika frågor.
- Vi är övertygade om att fågeldirektivet är ett bra ramverk för reglering av jakten. Den sätter en minimumstandard för när en fågelart är överexploaterad.
Hur är samsynen mellan er och viltvårdare och jägare?
- Kommissionen har uppmanat oss och de olika jägarförbunden att samarbeta bättre, så vi har tagit flera initiativ till att tona ned konflikten mellan oss. Ett steg i den riktningen är att försöka lära jägare att arbeta mer för att bibehålla artbestånden.
Hur stor är er närvaro i Bryssel? Hur mycket pengar lägger ni på lobbyverksamhet?
-Vi har, precis som jägarorganisationerna, en god representation på de olika nivåerna.
Hur ser ni på regionalt beslutsfattande när det gäller till exempel skarvjakt?
- Skarven är ett specifikt fall. Den är, enligt fågeldirektivet, inte jaktbar inom EU. Den ska helt enkelt inte jagas. Regionalt finns det undantag som gör att den ändå kan skyddsjagas, men då ska först vissa villkor vara uppfyllda som visar att fisk, redskap, natur och så vidare skadas av fågeln. Det avgörs från fall till fall av den regionala myndigheten.
Det har precis skett här på Åland. Trots det har er avdelning i Finland anmält Åland till EU-kommissionen för brott mot direktivet.
- Det kan bero på att alla villkor inte anses ha uppfyllts. Man måste se till att reglerna är tillämpbara i alla avseenden, och att de efterlevs. Men jag vet inte hur det har gått till i det här specifika fallet.
Är det skillnad på migrerande fågelarter och icke-flyttande enligt er uppfattning?
- Migrerande fåglar är av särskilt europeiskt intresse, men direktivet gäller alla fågelarter. Det är ju så att vi har en gemensam inre marknad och en gemensam ekonomi. Det är naturligt att vi har gemensamma regler även på det här området.

Fredrik Granlund