Det närmar sig beslut om demenscentrets placering i Mariehamn. Tre olika alternativ utreds just nu – Apalängen, Ytternäs ängar och Hälsans hus vid Trobergshemmet.

Ålandstidningen har kontaktats av en kvinna, vi kan kalla henne Monica.

Hennes make har sedan länge en demenssjukdom och vårdas också sedan flera år på Trobergshemmet.

Monica har liksom många andra anhöriga satt sig in i de olika alternativen för var centret kan byggas, och när stadsfullmäktige senast hade upp ärendet var det självklart för henne att lyssna på debatten.

– Jag tappade hakan, för mitt i allt nämndes ett demenscenter i Hälsans hus vid Trobergshemmet. Det området trodde jag hade lämnats bort som alternativ för länge sedan.

Inget grönområde

Monica kan inte förstå hur någon kan anse att ett demenscenter i stadens centrum, med tät trafik utanför fönstret och begränsade gröna ytor, kan vara en bra idé.

Även om det sagts att det går att ordna en uteplats vid Hälsans hus har hon svårt att se det.

– Var går det att ordna det? I ritningen står det ”vinterträdgård”. Men inte är det en vinterträdgård de behöver. Det de sjuka behöver är att få frisk luft, men till det räcker personalresurserna inte till.

Monica anser, med sin personliga erfarenhet från Trobergshemmet kring utevistelser, att systemet inte alls fungerar i dag. Personalen hinner inte ta ut klienterna och alla har inte anhöriga som kan ställa upp, säger hon.

– Men det är avdelningens sak att ordna utevistelsen, anhörigas hjälp ska vara som ett plus i det hela.

Hon tvivlar därför på att något blir annorlunda om demenscentret byggs i Hälsans hus.

– Om personalen på Trobergshemmet inte hinner, hur skulle de då hinna på Hälsans hus? Demenscentret måste vara på en plats, som Ytternäs ängar, där de boende lätt kan komma ut. Inte behöver det byggas en hel by där, utan det skulle räcka med ett center med en till två våningar.

Gör sitt bästa

Närliggande GE-villans trädgård brukar lyftas som ett bra område för utevistelser. Men att skjuta en rullstol där är praktiskt omöjligt, trots att Trobergshemmet har fina, stora stolar, säger hon.

– Vi är flera anhöriga som har försökt.

Ändå gör hon vad hon kan för att ge maken frisk luft.

– Nu för tiden får man inte ens öppna fönstret i rummet eftersom det lär störa ventilationen. Men ventilationen fungerar dåligt ändå – emellanåt när blöjan nyligen bytts stinker hela rummet.

Hon hade så gärna velat kunna ge sin make åtminstone de där friska vindpustarna och fladdret i gardinerna som uppstår när ett fönster står på glänt. Inte minst saknar hon möjligheten att kunna vädra vid behov.

– Jag tycker synd om personalen som måste jobba i lukten, och det är inte heller trevligt att sitta och äta när det luktar. Det är helt enkelt inte värdigt.

Monica upplever att pratet om att uppnå synergieffekter kring till exempel kosthållning eller personal överröstar diskussionen om vad som skulle vara bäst för klienterna.

– Man får inte glömma att demenscentret blir deras hem för resten av livet. Och inte heller att vi själva eller våra nära och kära kan bli dementa en dag.