Sjukvården upptäcker allt fler yngre med demens.

Vid Hälsohögskolan i Jönköping pågår ett projekt om tidigt debuterande demenssjukdom och de utmaningar det medför, forskningsarbetet leds av professor Linda Johansson.

– Som yngre med demenssjukdom tar det ofta länge tid att få diagnos. Man måste utesluta annat, till exempel depression eller utbrändhet. Att det tar lång tid påverkar vilket stöd, och vilken hjälp och behandling man får, säger hon.

Yngre demenssjukas situation och behov ser ofta annorlunda ut än äldres.

– Man kanske har ett familjeliv och ett aktivt yrkesliv. Man brukar säga att demenssjukdomen kommer ”off time”, i en tid man inte tror att man ska få den.

Yngre med demenssjukdom erbjuds ofta insatser som är anpassade efter äldreomsorgens verksamheter, och man bortser från de yngre med demenssjukdoms specifika behov och intressen.

– Kommuner hänvisar till att yngre demenssjuka är få och att man inte kan erbjuda sådan verksamhet. Det leder till ojämlik vård, säger Linda Johansson.

Efterlyser proaktivitet

De flesta boenden är anpassade för just äldre.

– Vad gör man om man inte längre klarar av att bo kvar hemma, var hamnar man då? Det är inte tydligt, ofta hamnar man på ett demensboende med äldre klienter och det kan vara svårt att tillgodose aktiviteter som en yngre demenssjuk behöver.

Vilket stöd behöver de närstående?

– Det man kan se är att stödet ofta kommer för sent, när det redan finns ett stort behov. Man jobbar inte så förebyggande för anhöriga som man borde göra. Dels behöver man stöd för att orka vara vårdare, dels behöver man hjälp att veta vart man ska vända sig när olika typer av frågor uppstår – som vem man ska kontakta när man måste ha avlastning. Det uppstår lätt glapp i vårdkedjan, där man plötsligt inte vet vad man ska göra. Till exempel om personen börjar vandra ut nattetid, vad blir alternativen? Det riskerar att bli en stor sak, i stället för att det skulle kunna ske mjukare med hjälp av vård och stöd.