Daniel Czajkowski är vd för Tranviks bygg och en av hans anställda kommer från Zjytomyr, 12 mil väst om huvudstaden Kiev.

– Direkt när kriget bröt ut sade jag till honom att vi kan åka och hämta hans familj. Om de tar sig till Lviv och den polska gränsen så möter vi dem där, säger Daniel Czajkowski.

Men familjen ville vänta och se hur allt skulle bli, att åka ifrån sin hemstad såg de som sista utvägen.

– De ville inte lämna sina liv och sitt hus. Ingen av dem har varit utomlands, trots att de bor i Ukraina hade de inte ens varit i Lviv tidigare, säger Daniel Czajkowski.

Sent i fredags kväll kom Daniel Czajkowskis medarbetare över till honom och berättade att skolan i Zjytomyr hade bombats och att hans anhöriga var rädda. Dagen därpå satte sig Daniel Czajkowski och hans anställde på Eckerölinjen och påbörjade resan ner mot Zosin i Polen.

– Vi turades om att köra och åkte utan stopp. Vid 18-tiden i söndags var vi framme vid gränsen.

Samtidigt satte sig medarbetarens mamma, 17-årige lillebror och flickvän i en personbil tillsammans med fem andra passagerare. Hans svärmor lyckades komma med en buss, där man lastat in tre personer per säte.

– Resan var 60 mil lång och tog dem dubbelt så lång tid som vanligt. Det sker skjutningar av civila så de vågade inte stanna bilen någon gång, det är livsfarligt.

Många hjälpande
händer

Daniel Czajkowski berättar hur det ser ut nere vid gränsen mellan Polen och Ukraina.

– Det kommer busslaster med människor, men också människor i grupper som går till fots. Gränsen är avspärrad av poliser, ambulanser väntar vid övergången för att ta hand om utmattade och sjuka människor och polisen dirigerar trafiken. Det finns tusentals volontärer, tolkar och privatpersoner som står med skyltar som säger vart de är på väg. Jag såg folk från hela Europa, det var bilregisteringsskyltar från Norge, Sverige, Danmark, Tyskland och Frankrike. Det är mycket trafik, så man kan få parkera upp till tre mil bort men det ordnas bussar som kör till parkeringarna, säger han och fortsätter:

– Både vid gränsen och på båten mellan Gdansk och Nynäshamn noterade jag att 99 procent är kvinnor och små barn. Det är helt vansinnigt när man ser det med egna ögon. Det är hemskt, men samtidigt fint att se alla volontärer och hur folk hjälper varandra.

Långtradare med mat, kläder och hygienartiklar passerar den ukrainska gränsen.

– Jag fick höra att det som behövs mest är bilar, chaufförer, täcken och filtar, säger Daniel Czajkowski.

På hemresan nåddes familjen av beskedet att ytterligare bombningar skett, och att Zjytomyr är raserat.

– Allt är förstört: oljedepån, broar, bensinstationer, skolor, dagis och all infrastruktur i staden. Bekanta skickade bilder på deras hus, det är helt jämnat med marken. Hade de stannat kvar i två dagar till hade de troligtvis inte levt.

I tisdags kom familjen till Mariehamn, där de bor i en lägenhet som hör till Daniel Czajkowskis hus.

– De var trötta och stressade. När vi kom hem duschade de och sov, nu märker man att de är mycket mer avslappnade.

De fem ukrainarna känner många som är kvar i hemlandet.

– De sitter vid telefonerna hela tiden och håller kontakt med människor. De informerar andra om hur man gör resan till gränsen, och vilken hjälp man kan få.

Eftersom det är trångt i fordonen som går mot gränsen har många flyktingar knappt med sig någonting. Familjen delade på en enda resväska.

– Min granne samlar in kläder som ska till Ukraina, och kommer att hjälpa till så att den här familjen får lite av de kläderna, säger Daniel Czajkowski.

Familjen kommer troligtvis att få tillfälligt uppehållstillstånd, vilket gör att de kan få tillgång till sjukvård, skola och jobbtillstånd.

– De vill inte sitta hemma och bli försörjda. De vill jobba och kan tänka sig att göra det, speciellt nu när sommarsäsongen kommer.