Krigsveteranerna fick veta mer om krigets lasarettåg

Krigsveteranerna på Åland samlades nyligen till veterankafé på församlingshemmet i Mariehamn. Ordförande Ann-Gerd Steinby höll ett föredrag om lasarettågen som rullade i Finland under krigen.

– Det är ett intressant ämne, därför är jag här, säger Ole Grönqvist, före detta officer med majorgrad och även medlem i föreningen.

Krigsveteranerna på Åland är en rätt aktiv förening fastän majoriteten i föreningen numera är stödmedlemmar. Andra onsdagen i månaden ordnar man veterankafé och samlas då oftast i S:t Görans församlingshem i Mariehamn.

Vid dessa samlingar berättar och pratar man om olika upplevelser och erfarenheter från krigstiden.

– Många har berättat om egna erfarenheter, säger Ole Grönqvist som sitter vid ett bor tillsammans med Johnny Paulsson.

Även krigsveteranerna Derrick Nilsson 101 år och Ulla Wikström är på plats för att höra om lasarettågen och arbetet ombord på dem.

– Jag var stationerad i Hangö och där fanns det inte några lasarettåg. Men jag har hört talas om dem och det ska bli intressant att höra lite mera, säger Ulla Wikström.

På plats för att lyssna till dagens föredrag är också Guido Holmberg, Sture Ackrén och Magnus Stara, alla är medlemmar i föreningen.

– Vi är stammisar på dessa kafétillfällen. Det är intressanta berättelser och ibland ser vi också på film, säger Guido Holmberg.

Oili Savolainen, Irma Kangashaka och Seija Bengtsson besöker gärna krigsveteranernas kafé då de har möjlighet.

– Det är första gången jag är här, säger Irma Kangashaka.

Carita Luther och Tom Luther är medlemmar i föreningen. Tom Luther har även suttit med i styrelsen i tio år.

– Det är intressant att höra på berättelser från kriget. Samtidigt är det viktigt att vi blir påminda om hur det var. Hela världen borde bli påmind, säger Carita Luther.

Harry Högblom, Derrick Nilsson och Ola Gottberg sitter vid ett bord.

Harry Högblom är styrelsemedlem och han har kommit för att höra mer om lasarettågen. Ola Gottberg har suttit i styrelsen i över 20 år och är numera kassör.

– Tidigare var jag sekreterare, säger han.

Intressant ämne

Viceordförande Sam Hohenthal och Jan-Peter Nikula går runt och fyller på kaffekopparna. De serverar och ser till att alla får både kaffe och bulle.

Anita Söderlund och Ralph Sjöholm samt Siv Hohenthal kommer och sätter sig vid samma bord som Ulla Wikström, Kjell Jahrén och Charlotte Gottberg.

De väntar på att Ann-Gerd Steinby ska ta till orda och börja berätta om lasarettågen och hur de användes under krigen.

– Det är ett intressant ämne, säger Charlotte Gottberg.

– Det är roligt att det kommit en hel del folk hit, säger Ulla Wikström och tittar sig runt.

Ann-Gerd Steinby tar till orda och säger att för henne var lasarettåg ett okänt begrepp och därför blev hon intresserad av att gräva fram mer information om dessa tåg som transporterade sjuka och sårade soldater från fronten.

– Lasarett är ingen ny benämning. I Sverige finns lasarett runt om i landet. Lasarett kommer från Lazarus som tog sin säng och gick, säger Ann-Gerd Steinby.

Lasarettågen var tio till antal och de transporterade sjuka och skadade soldater från fältsjukhus som då upprättats i skolor 10-20 kilometer från fronten till militärsjukhus i bland annat Lahtis och Helsingfors.

– Det är Ruth Eriksson, översköterska på lasarettåget Alarik som skrivit ner tankar och händelser i sin dagbok under den tid som hon tjänstgjorde på lasarettåget. Med dem får man en inblick i hur transporterna genomfördes, säger Ann-Gerd Steinby.

Hon påpekar också att Ruth Eriksson inte kom från Åland eftersom Eriksson är ett vanligt namn här.

Sjuktågen fick vanligen namn efter överläkaren ombord och på tåg nummer åtta tjänstgjorde Alarik Jahkola, sanitetsmajor som chef.

– Tågen transporterade även finska krigsbarn till Sverige. Resan gick då via Torneå till Haparanda, säger Ann-Gerd Steinby.

Det enda transportmedlet

Alla lasarettåg var inredda på samma sätt och kunde ta mellan 355 och 389 patienter beroende på hur många sitt- eller liggplatser som krävdes. Tågen var i princip det enda transportmedlet som fungerade för dessa transporter.

– Ombord på tågen var bemanningen som mest mellan 50 och 60 personer. Tågen hade 15 vagnar som alla hade olika funktioner. Allt från överläkarens rum till vagnar med bårpatienter. Det var ett slitsamt arbete dygnet runt för personalen. De skulle sköta om de sårade, städa och hålla allt så rent som möjligt. Sårmaskar kröp på golvet i vagnar som sedan sopades upp. Men de var samtidigt nyttiga för att de motverkar sårinfektioner, säger Ann-Gerd.

Ruth Eriksson skriver också i sin dagbok om hur de som jobbade ombord under sina lediga dagar fick hjälpa till i jordbruket i gårdar i trakten där tåget stod.

– Där kunde de komplettera kosten med fisk, svamp och bär vilket de uppskattade, säger Ann-Gerd Steinby.

Hon fortsätter att läsa Ruth Erikssons dagboksanteckningar där man kan följa med under olika transporter. Bland annat om hur det var att transportera krigsbarnen till Sverige och kontrasten då de kom dit och kunde köpa nästan vad som helst i butikerna medan det inte fanns just någonting alls att köpa i Finland.

Det finns en bok ”Jorden runt med Alarik” som baserar sig på Ruth Erikssons dagboksanteckningar som hon skrev under sin tid som sköterska och översköterska på lasarettåget Alarik och som redigerats av Henrik Ekberg.