Det är något med rubriken ”Någon sköt katten Torsten i huvudet” som får en att haja till. Vad är det för fel på folk? Men i min värld var nyheten som en knuff bakåt i tiden. För som liten hade jag också en katt som hette Torsten.

Torsten var inte vilken katt som helst. Han var en grå hankatt med mer tålamod än någon människa jag någonsin mött. Jag klädde honom i dockkläder, körde runt honom i en dockvagn, och han bara satt där. Stirrade rakt fram som om han accepterat sitt öde: ”Det här är mitt liv nu”. Han sade aldrig emot. Inte ens en irriterad svansviftning fick jag till svar.

Men han var inte ensam. In på scenen klev snart Helge, en röd katt med svansen i vädret och attityden hos någon som äger hela jäkla byn. Helge var Torstens raka motsats, men de var oskiljaktiga. Två katter som delade liv och äventyr i skogen.

Och deras namn? Det var pappas humor på högsta nivå. Han jobbade som armerare på ett byggföretag och döpte katterna efter sina chefer. Varje gång mamma ropade ”Tooooorsten! Heeeeelge!” från förstukvisten kunde jag se pappas ansikte spricka upp i ett litet, hemligt leende. Det var hans revansch på något vis. Två minuter senare kom de springande från skogen.

Nu tjatar mina egna barn om att skaffa en katt. De vill ha en fluffig kompis, en ny bästis. Och jag förstår dem. Jag vill ju ge dem det, men jag tänker också på ansvaret. Det eviga ansvaret. Som om jag inte redan jonglerar tusen saker i mitt liv.

Samtidigt kan jag inte sluta tänka på hur det skulle vara. En dag kanske jag ger med mig. Och om vi skaffar en katt vet jag redan vad den ska heta. Det kommer alltid att vara Torsten. För vissa namn bär på mer än bara bokstäver. Toooorsten! Heeeeelge! Ja, ni fattar. Humor som aldrig dör.