När jag var liten hade vi rätt mycket djur hemma av olika slag. Den ständiga följeslagaren var hunden Snuffe, en blandning av rottweiler och labrador som min mamma på något sätt räddade från en lada när han var valp. Han var med oss i 16 år och var nog min allra bästa kompis.

Förutom Snuffe dök det med jämna mellanrum upp andra djur. Vi hade till exempel i stort sett alltid en fågel. Det började med Pricken, en undulat som vi alla älskade. Pricken blev en ny Pricken och fick en kompis, så småningom blev Pricken ett par nymfparakiter.

När nymfparakiterna gav upp blev det tomt i fågelburen ett tag. Men så gick min mamma förbi ett par ungar som hade hittat en skadad kaja som de bundit fast ett snöre i ena benet på. Min mamma gick bananas och tog hem kajan som fick läka en bruten vinge hemma hos oss. I någon bur ville kajan Kajsan såklart inte sitta. Hur vi än försökte stänga buren lyckades hon få upp den, så vi släppte henne lös i tv-rummet och hon tillbringade en tid med att bita mig i håret när jag satt i soffan – sedan en dag när vingen läkt flög hon iväg och kom aldrig mer tillbaka.

Vi hade också kaniner. Mamma kom hem med Napoleon en dag, en fin vit kanin med svarta fläckar. Sedan kom Kronprinsessan Victoria, ”Sessan”, en belgisk jättekanin. Eftersom de var av olika kön fick Napoleon flytta till grannen, för fler kaniner skulle vi inte få plats med. En dag födde Sessan plötsligt tio kaninungar. Några av kaninerna var vita med svarta fläckar – vad som hade hänt var uppenbart för alla. Men hur hade det gått till?

”Ni fick ju inte ha dem tillsammans”, sade mamma. ”Men vi hade dem kopplade”, svarade jag.

Kaniner, de stoppas minsann inte av ett koppel om de vill komma till, så mycket har jag lärt mig.