Överläkare Christian Andersson arbetar vid minnesmottagningen vid ÅHS sedan 2006. Där har han också en läkarkollega och sjukskötaren Tove Jonsson-Grönlund i teamet. Tidigare har mottagningen av klienter med befarad minnessjukdom tagits om hand av läkarna Kalle Fagerlund och Michael von Beetzen för vidare utredning och diagnos.
Hur kommer man till minnesmottagningen för en utredning?
– Till oss kommer man via en remiss från främst hälsocentralläkare. Då har man redan gjort ett antal undersökningar för att utesluta andra sjukdomar som till exempel tumörer, problem med olika organ i kroppen, sköldkörtelproblem, olika inflammations- eller infektionstillstånd, säger Christian.
Hälsocentralläkaren påbörjar minnesutredningen med laboratorieprover och datortomografi av hjärnan som sedan också kommer att ligga som underlag till en eventuell diagnos.
När dessa prov och undersökningar är gjorda kan hälsocentralläkaren välja att skriva en remiss till minnesmottagningen.
– När man kommer till oss gör vi ytterligare undersökningar. I dag söker de flesta läkare och kommer för utredning i ett rätt tidigt skede av sjukdomen. Det är mer ovanligt att man kommer till mottagningen i ett sent skede av sjukdomen, säger Christian.
Vad gör ni för undersökningar på minnesmottagningen?
– Det är olika standardiserade kognitiva tester. Men vi kan i vissa fall behöva komplettera med andra radiologiska undersökningar och ta prov på likvor (ryggvätska), en vätska som bildas i hjärnan och cirkulerar runt ryggmärg och hjärna. Med det provet kan man också upptäcka till exempel mer ovanliga former av borrelia men också förstärka eller försvaga misstanke om Alzheimers sjukdom.
Ställer fler diagnoser
Det är långt ifrån alla som får en diagnos vid första besöket till minnesmottagningen.
– Alla får en individuell uppföljning som ibland kan pågå i flera år, säger Christian.
I fjol tog minnesmottagningen emot 150 remisser och i jämförelse med för 20 år sedan ställs i dag fler diagnoser.
– Främst är det för att folk är bra på att söka läkare i tid. Men att det skulle ha blivit fler som fått en minnessjukdom kan jag inte säga. Antalet individer på Åland med diagnostiserad minnessjukdom har de senaste fem åren hållits relativt konstant. 
I och med att folk lever längre förväntas dock en ökning av minnessjukdomar framöver.
Har antalet diagnoser för yngre personer ökat?
– Det antalet är också oförändrat de senaste åren men antalet yngre som undersöks är större. Ju fler som är alerta på att de kan ha en minnessjukdom och söker sjukvård desto fler kan få en tidig diagnos. 
Prov och tester som genomförs för att kunna göra en diagnos är viktiga men personens historia är den viktigaste pusselbiten. Passar den ihop med de övriga testerna är det lättare att ge en diagnos.
Hur känns det att ge någon en diagnos?
– Det är allvarliga saker och dåligt besked för framtiden. Men vid en tidig diagnos har personen oftast många goda år kvar och då kan man också börja fundera på läkemedel. Det finns inte läkemedel som bromsar sjukdomsförloppet utan de läkemedel som ges lindrar symptomen så den med minnessjukdom kan bibehålla sina funktioner längre. Medicinen stöttar hjärnan för att orka bättre, säger Christian.
Många utmaningar
Den första tiden är det viktigt att man får tid att landa i sjukdomen för att kunna ta till sig information.
– Det är naturligtvis individuellt hur man reagerar och hur mycket stöd man behöver som patient eller anhörig. Att träffa en sköterska för uppföljande samtal är viktigt för att gå igenom vilket behov av stöd och information patienten och resten av familjen har. 
Sedan ger minnesmottagningen också information om vilka stödfunktioner som finns i samhället, vilken hjälp man har rätt till från hemkommunen, FPA och andra instanser.
– Utgående från patientens behov kan vi också tillhandahålla ergoterapi, fysioterapi, dietist, talterapi och socialkurator.
Hur länge följer man upp de patienter som får diagnos från er?
– I dagsläget håller vi kontakten så länge de bor hemma. Tidigare följde vi upp längre men med fler remisser har vi valt att lägga tyngdpunkten där.
Vart ska de som kommer till boendena vända sig?
– Främst till den läkare som boendet konsulterar. Men den läkaren kan också diskutera funderingar som han eller hon har med oss.
Med rätt insatser tidigt ser Christian att klienten kan bo hemma en längre tid. Men då personen tappar allt fler funktioner och kanske får beteendeförändringar kan det vara dags för ett annat boende. 
Vad anser du om ett eller två demenscenter på Åland?
– Det låter klokt att kunna centrera vården av patienter med till exempel svårare sjukdomsbild.  Där kanske man kan få möjlighet till ett mer individspecifikt vårdande. Patienter med samma diagnos kan ha olika behov och önskemål.
Han ser också att ett samarbete över kommunerna behövs för de yngre med en minnessjukdom.
– Alla kommuner kan inte ha ett speciellt boende och vård för den åldersgruppen. Ett samarbete behövs verkligen där, säger Christian.

Nina Eriksson