"Petronella Wester är en helgjuten Julie och tolkar hennes snabba lynnessvängningar med stor säkerhet och med små medel."
Så skriver Benita Mattsson-Eklund som recenserat Robert Liewendahls uppsättning av "Fröken Julie".
Det är med vissångest jag slår mig ner för att se ännu en uppsättning av "Fröken Julie". Hon har varit med så länge, denna fröken. Så många stora skådespelare har tolkat Julie och Jean, dramats nav. Man kan känna tyngden av tradition så fort någon nämner pjäsen.
Men, tremannatruppen som spelar "Fröken Julie" på åländsk scen har lösgjort sig från traditioner och hugger in på texten med god aptit.
Skådespelet sker på golvet, helt nära publiken. Ibland ser det ut som om någon skulle landa i famnen på dem som sitter på första raden, men allt går bra. Närheten skapar intimitet, man befinner sig precis nära dramatiken. Och scenbilden, ett stort slottskök, har anpassats till utrymmet. Det är mer som köket i en större bondgård.
Midsommarnatt
Handlingen är koncentrerad till några timmar, midsommarnatten och morgonen efter den. Grevedottern Julie, ett excentriskt ensambarn,har stannat ensam hemma och är i obalans efter en uppslagen förlovning. Hon söker sig till tjänstefolkets enkla nöjen, dans på logen och plockande av blommor och hon lägger ogenerat ut krokarna för betjänten Jean.
Han i sin tur är en cyniker som ser på människorna med kalla ögon och han är förlovad med kokerskan Kristin.
Medan midsommarnatten går mot morgon har passioner släppts lös, sanningar sagts och världar slagits sönder. Leken blir blodigt allvar och fröken Julie upptäcker att hon inte förmår manövrera spelet efter sitt huvud.
I undertexten
Den här pjäsen kan tolkas på många vis och alla är rätt. Här finns klassperspektivet, adel mot arbetare, könsperspektivet och som så ofta i Stridbergs dramer kampen om vem som är starkast.Man kan hämta stöd för alla tolkningar i den rika undertexten, full av symboler och gåtfulla antydningar.
Regissören har valt att tolka Julie (Petronella Wester) som en nervig och lynnig kvinna som pendlar mellan arrogans och underkastelse. Hon är inte säker på vilken sida som är hennes riktiga jag. Jean (Jonas Danielsson), som ofta nog har tolkats som en känslolös skitstövel, blir i den här versionen en streber som är beredd att utnyttja sin charm för att nå sina mål. Han skär utan tvekan huvudet av grönsiskan men njuter inte av att skicka Julie mot undergång.
Den enda personen som är helgjuten är kokerskan Kristin, Gun Sjöroos. Hon vet mycket väl vilket spel som spelas men vägrar att bli indragen i det. Hon står fast på jorden i sina nätta snörkängor - till skillnad från barfotade Julie - och hon visar viss moralisk högfärd när hon går till kyrkan på midsommardagens morgon. För se, hon vet vad nåden betyder.
Närvarokänsla
Petronella Wester är en helgjuten Julie och tolkar hennes snabba lynnessvängningar med stor säkerhet och med små medel. Närheten till publiken gör att hon, och övriga skådespelare, kan använda sig av mimik nästan som i teveteater. Minspel och gester går fram och man tror på Julie, trots de snabba svängningarna.
Jonas Danielsson är en ung Jean men han har lagt sig till med en slyngelaktig cynism som först imponerar på Julie. Han är berest och bildad på ytan och vet att föra sig. Dess mer effektfull blir förändringen när han efter kärleksnatten med Julie lägger bort de fina maneren. De behövs ju inte längre. Ett viss överspel blir det ibland för Jonas när han blir upprörd, det intima utrymmet har inte riktigt plats för det. Lite nedtoning skulle inte vara fel.
Gun Sjöroos är ett med sin Kristin. Praktisk och osentimental men man anar starka känslor bakom behärskningen. Hennes blickar när hon granska Jean på morgonen säger att hon vet allt och att hon vet vad hon tänker göra. Det är ett rent nöje att se Sjöroos på åländsk scen igen. Henne vill vi se mer av.
Den här uppsättningen har stark närvarokänsla och ligger nära den klassiska tolkningen av pjäsen.
Fräscht grepp
Till sist några ord om scenografi och dekor som Sara Tobiasson, ny i åländskt teaterliv, gjort. Det är avskalat och enkelt men gjort med finess. Ingenting onödigt finns med, greven stövlar är på plats, en trappa till herrskapets våning antyder klasskillnaden. Färgskalan är ljus och lätt, det är sommarkänsla i den. Och jag gillade den ödsligt fladdrande tyllgardinen i slutet. Den var kusligt effektiv.
Det här är en klassiker som berör för även om tiden gått sedan dramat skrevs så finns alla känslor och konflikter kvar liksom skärpan. Det här är bra teater, välspelad och berörande. Låt inte bli att se den.
Fakta
Fröken Julie, skådespel i en akt
Författare: August Strindberg
Regi: Robert Liewendahl
Scenografi: Sara Tobiasson
På scenen: Petronella Wester, Jonas Danielsson, Gun Sjöroos
Plats: Alandica, teatersalen
Speltid: 1,5 timmar
Marhällor: 4

Ålandstidningen