Dimman ligger tät över vattnet när vi lämnar Klintkajen en tidig februarimorgon. En sjöbevakare med två kollegor vid sin sida styr vant båten RV97 ut mot Marhällan, en av de provpunkter där Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) samlar in vattenprover. Ombord finns också Kim Luoma, fältmästare vid ÅMHM, som ansvarar för provtagningen. Vattnet är lugnt, men sikten är nästintill obefintlig.

– Det blåser inte, och det är en fördel. Då går vattenhämtaren rakt ner utan att man behöver justera, säger Kim och förbereder sin utrustning på däck.

Här tar Kim Luoma vattenprover

Han har gjort det här i 25 år. Två gånger om året, en gång på sommaren och en gång på vintern, ger han sig ut för att ta prover till Coastal Monitoring Programme (CMP), ett miljöövervakningsprogram som har pågått sedan 1984. På vintern är sjöbevakningen en oumbärlig samarbetspartner, ÅMHM:s egen båt klarar sig inte genom isen.

Ett år blev 25

Kim har varit ute i fält drygt 200 dagar om året de senaste åren. Han trivs. Att få vara ute i skärgården, att jobba för miljön, det var det som gjorde att han en gång stannade på Åland.

– Jag kommer från Jakobstad, men var husvakt åt min syster här. Jag såg en jobbannons och tänkte att jag kunde stanna ett år. Det blev ett väldigt långt år, säger han och skrattar.

Nu är vi framme vid den första provpunkten, sydväst om Marhällan, där havet är över 100 meter djupt. Kim fäster en vattenhämtare – ett smalt, tubliknande rör – vid en lina och sänker den ned till 90 meters djup. Därefter tar han prover från flera nivåer: 60 meter, 40, 20, tio, fem och en meter. Temperaturen på 90 meters djup ligger strax över fyra grader. Kim häller försiktigt upp vatten i provburkar, medan hans bara händer snabbt blir kalla.

– Man kan inte jobba med handskar, det blir för klumpigt, säger han medan han fyller en av flaskorna.

Det första han gör är att ta ett syreprov. Han sprutar in mangan- och alkalisk jodid-reagens i vattnet, vilket omedelbart får en kemisk reaktion att ske.

– Det här binder syret och bildar en fällning. Ju mer fällning, desto mer syre. Det ser ut att vara gott om syre här, säger han.

Långsiktiga trender

Vi åker vidare mot nästa stopp, utanför Herrön i Sundskärsfjärden, där vattnet är grundare. Här tar Kim ett klorofyllprov för att se mängden alger i vattnet. Han sänker även ner en alghåv och granskar vattnet noggrant.

– Det är ganska lite här. På nästa plats är det säkert mer, säger han.

Det sista stoppet ligger utanför Gränsskärs klubb. Kim ser på det bruna sedimentet i sin provflaska och nickar.

– Här är det lite mer kiselalger. Det kollas i mikroskop i labbet sedan. Brunt brukar betyda kisel den här årstiden.

Han förklarar att algerna trivs när det finns tillräckligt med näring och solljus. Kim säger att det är viktigt att göra långsiktiga mätningar, en enskild analys ger bara en ögonblicksbild.

– Man måste mäta för att veta hur det ser ut. Långa tidsserier är det viktigaste.

Under sina år på ÅMHM har han sett tydliga förändringar.

– Riktigt stora synliga algblomningar i öppet vatten verkar ha blivit färre, men i de sammanställningar som Husö biologiska station gör åt miljöbyrån ser man att mängden alger har ökat.

Arbete i det tysta

95 procent av de prover som ÅMHM:s laboratorium hanterar görs på uppdrag av landskapsregeringens miljöbyrå. Totalt handlar det om 20.000 analyser per år. Det är ett noggrant och lagstadgat arbete, en del av EU:s vattendirektiv och ramdirektivet för marin strategi.

”Täckande långtidsserier säger något om vattnets status och om hur livet i havet förändras, på grund av bland annat klimatförändringar, mänsklig och diffus påverkan. Det är jätteviktig information i det åtgärdsarbete som krävs för att förbättra våra vattenmiljöer och Östersjön”, skriver miljöbyråns vattenbiolog Susanne Vävare i ett mejl.

Hon tillägger:

”Kim är verkligen en klippa, han är guld värd för oss med sin kunskap och lokalkännedom.”