”Kors i taket” brukar man säja om något oförutsägbart händer. Man skulle kanske kunna utbrista det vid ett besök på det åländska friluftsmuseet Jan Karlsgården då man beskådar fähusets, fårhusets och oxstallets tak. De har alla fått en stråtakstyp som inte hör hemma på Åland. När stråtaken av vass eller ”röj” förnyades för några år sedan lade man dem på ett sydsvenskt sätt där röjstråets ända är synlig över hela takfallet. Traditionellt har inte stråtak lagts så på Åland.

I den tidiga etnologin användes bland annat sättet att lägga stråtak (halm- eller vasstak) för att klargöra kulturgränser. (Ett annat var sättet att placera gårdsbyggnaderna på en bondgård). Man skiljer således på:

• Sydsvenska halmtak förekom i södra Sverige, Sydvästra Götaland och södra Småland. Halmen binds vid slanor och läkt som vilar på takets åsar. Stråna läggs noggrant eller friserat och stråändorna är synliga över hela takfallet. De sydsvenska halmtaken påminner om de danska och tyska halmtaken. Stråtaket stadgas inte med överliggande slanor annat än vid takåsen.

• Mellansvenska halmtak förekom norr om det sydsvenska området från norra Bohuslän, Vänerns norra strand, hela Örebro län och Västmanland samt i Uppland och längs kusten ned till Norrtälje. Här hålls stråna på plats med hjälp av stänger som sammanknäpps över ryggåsen och kan också fästas nedtill med en horisontellt liggande slana. Stråna läggs på taket i ”ofriserade” buntar.

• Nordsvenska halmtak förekom i Värmland, Södra Dalarna, Gästrikland och norra Uppland. Här placeras halmen ovanpå ett lager liggande stänger. Ovanpå dessa placeras tvärstänger, ”ryttare”, för att hålla allt på plats. I gavlarna och ibland i ryttarna tappades uppstående pinnar för att säkra konstruktionen.

På Åland var det mellansvenska sättet att lägga halm- och röjtak förhärskande, men det fanns även inslag av det nordsvenska sättet. Kulturgränserna var aldrig vattentäta – på Åland kom till exempel många drängar och hantverkare från fasta Finland, och de kunde medföra sina metoder och traditioner till landskapet. På Åland har några fall av sydsvenska halmtak i äldre tid dock inte kunna beläggas. Det är således olyckligt att Jan Karlsgårdens friluftsmuseum som skall åskådliggöra åländskt traditionellt byggnadssätt uppvisar ett helt främmande stråtaksläggande. Man har visserligen försökt kamouflera det hela genom att över de friserade sydsvenska röjtaken lägga den mellansvenska typen av sammanknäppta vertikalt liggande stänger. Det bör även påpekas att på 1800-talet var det halmtak som gällde på Åland, särskilt på fasta Åland. Ytterst sällan användes röj som taktäckningsmaterial.

När taken på oxstallet, fähuset och fårhuset förnyades på friluftsmuseet för några år sedan anlitades enligt en muntlig uppgift från en anställd vid landskapsstyrelsen en sydsvensk takläggare som hade ombetts att lägga ett mellansvenskt tak, men så blev det inte.

Den tydligaste skillnaden mellan ett åländskt och ett sydsvenskt stråtak är alltså att det åländska taket inte läggs friserat, utan man lägger stora buntar av halm på varandra. Strånas ändar är inte synliga över hela takfallet utan enbart vid takfoten. Det är viktigt att stråtaket är tillräckligt tjockt eftersom regnet rinner längs stråna och långsamt tränger ned i strålagret som således måste vara så tjockt att vattnet först vid takfoten når ner till det understa strålagret.

Man kan tycka att det åländska sättet att lägga halmtak ser slarvigare ut än det sydsvenska. Det är inte heller lika hållbart som det sydsvenska. Att lägga ett stråtak av sydsvensk typ på Jan Karlsgården kan vara ekonomiskt försvarbart, men inte försvarbart ur en kulturhistorisk synvinkel.

Professor Ola Ehn från Uppsala har berättat att man även i Uppland gjorde samma misstag i medlet av 1900-talet vid några svenska museigårdar. Man anlitade skånska takläggare vid halmtaksläggning för att de ansågs skickligare, utan att känna till de tidigare kartlagda kulturgränserna.

Misstaget på Jan Karlsgården kan förhoppningsvis rättas till i framtiden då stråtaken på nämnda byggnader ska förnyas. Det skulle då vara skäl att då även byta material från röj till halm. Det lär dock dröja eftersom de sydsvenska läggningssättet är betydligt mer långlivat än det mellansvenska.

Fotnot: Att lägga stråtak är en urgammal tradition. I Sverige har man funnit belägg för stråtak vid arkeologiska utgrävningar av en boplats från stenåldern, daterad till 7.000 år f. Kr. I ”Historia naturalis”, skriven 50 e. Kr. kan man läsa att germanernas tak var täckta av vass och i nordisk litteratur omnämns halmtak första gången i ett tillägg till Skånelagen från 1400-talets slut.

Kjell Ekström