Jettbölemannen fanns länge i Finlands nationalmuseums förhistoriska utställning, men när man förnyade utställningen 2017 togs han bort.
Jutta Kuitunen, överintendent vid Museiverket säger att Jettbölemannen nu finns i Museiverkets center för samlingar och konservering i Vanda.
– Skelettet förvaras där i samma monter som i utställningen.
Varför finns han inte i utställningen?
– När utställningen byggdes om ändrade vi innehållet och vi hade mycket mindre utrymme. Därför valde vi bort Jettbölemannen.
Jutta Kuitunen säger att man fått några förfrågningar från forskare som vill undersöka skelettet, men att man just nu har stängt servicen vid samlingstjänster på grund av ombyggnation av nationalmuseet.
Är det möjligt att låna ut skelettet till Ålands museum?
– Efter att vi öppnar igen ser jag inte varför vi inte skulle kunna låna ut till Åland.
Det har sagts att det varit svårt att få forska kring skelettet?
– Nu är det inte möjligt när vår tjänst är stängd och före det var skelettet svårtillgängligt. Men 2026 blir det möjligt.
I hurdant skick är skelettet?
– Det är förstås gammalt och skört, men när benen torkar blir de hårdare. Under explosionen i nationalmuseet (I januari 2006 hade nationalmuseet av en explosion i silver- och smyckesutställningen. Orsaken var en gasläcka, reds. anm.) skakades skelettet och limningen av benen gav efter lite. Men det är i bra skick med tanke på dess ålder.
När Jettbölefynden gjordes 1905 hade Åland inget eget museum, allt skickades till Helsingfors nationalmuseum.
Det säger Jenni Lucenius som är antikvarie i arkeologi vid landskapets kulturbyrå.
Bild
Nu är det för riskfyllt att transportera det sköra skelettet.
När Åland fick ett eget museum på 1930-talet fördes det mesta åländska materialet från Finlands nationalmuseums magasin till Åland. Men inte skelettet som hittades i Jettböle.
Antikvarie Veronica Lindholm vid utbildnings- och kulturavdelningen säger skelettet diskuterats många gånger och att man kommit fram till att skelettet är alldeles för skört för att hanteras och transporteras.
”Därför är en transport alldeles för riskfylld för att kunna ta ansvar för att inte skelettet förstörs under resans gång. Varken vi, eller Museiverket, vill ta det ansvaret och tillsammans gjorde vi bedömningen att skelettet har det bäst där det ligger i förvar nu”, skriver hon i ett mejl till Ålandstidningen.
Jenni Lucenius, antikvarie i arkeologi säger att fyndplatsen i Jettböle var en sensation i sig eftersom den visade att Åland även haft befolkning under stenåldern, men fokus togs från skelettet eftersom man hittade en hel del så kallade leridoler samtidigt.
Hon säger också att arkeologen som skötte utgrävningarna av Jettböle, Björn Cederhvarf, gjorde arbetet med privat finansiering av Antellska fonden. Det innebar att fynden tillhörde de privata Antellska samlingarna, men deponerades i nationalmuseet.
”Vi ger inte upp”
Jan Storå, professor i osteoarkeologi vid Stockholms universitet, säger att skelettgraven är ett unikt fynd såväl med finländska som skandinaviska mått.
– Vi är många som absolut skulle vilja göra mer analyser, säger han.
Bild
Vad vet vi om Jettbölemannen?
– Det är en helt unik skelettgrav, den enda bevarade skelettgraven från stenåldern i Finland. Det är en man som ligger i hukställning på vänster sida med huvudet i östlig riktning. Skelettet har varit utställt på Finlands nationalmuseum i en specialmonter där man byggt upp graven, säger Jan Storå, professor i osteoarkeologi, en vetenskap där man forskar om ben och benvävnad i människans förhistoria.
Orsaken till att skelettet bevarats i nästan 2.000 år är den kalkrika marken i Jettböle och det är det äldsta kompletta skelettet som hittats på Åland.
Men det var först på 1960-talet som man fick mer information om skelettet och fyndplatsen när arkeologen Björn Cederhvarfs anteckningar donerades till nationalmuseet. Först då kom man åt dokumentationen, säger Jan Storå. Det var de sensationella fynden av de så kallade leridolerna, små brända lerfigurer smyckade med geometriska mönster, som tog all uppmärksamhet i början av 1900-talet.
Så här skrev tidningen Åland om fyndet
Den 29 juli 1911 skriver tidningen Åland om skelettfyndet. Man skriver att fyndet av ett människoskelett gjordes i en grav från stenåldern av Björn Cederhvarf.
”Skelettet låg i s.k. hukläge på sida med hopdragna knän. Med den döde hade lagts i graven för att användas i ett kommande liv – detta synes nämligen ha hört till människans livsåskådning redan då – några arbetsredskap: en hålmejsel, tvänne yxor, brynstenar m. m. Dessutom hade medföljt en kruka, fylld med särskilda matrester att döma av däri befintliga fiskben o. a.”
Nästan fullständigt kranium
Den 19 augusti skriver tidningen Åland åter om skelettet. Här beskrivs skelettet mer detaljerat, att det är en man som ligger i hukställning.
” Den döde (...) har därpå av någon anledning (tryckt ovan ifrån eller dyl.) fallit åt vänster och kommit att ligga så att kraniet vilar på vänstra armen; högra skuldran ligger över bröstkorgen o.s.v. De övre liggande partierna har fallit ned och blandats med de under liggande, dock ej dessvärre än att enskildheterna kunnat väl urskiljas. På kraniet, som är i det närmaste fullständigt, är högra sidan intryckt, men kan ånyo sammansättas. Tänderna äro väl bibehållna, om än slitna i nedre partiet – av flitigt bitande, förmodligen. Av extremiteterna saknas de finare delarna, tår och fingrar. ”, skriver man.
Dateringen av skelettet har varit svår, på grund av skelettets skick. Men fyndet gjordes i ett område där allt tyder på att det var under gropkeramisk tid (cirka 3.200-2.300 f.Kr) som skelettet begravdes.
– Vi har försökt datera skelettet baserat på benfragment som finns vid Ålands museum i originallådorna där skelettet förvarades. Första dateringen blev bronsålder, men det stämde inte med resten, allt runtomkring var stenålder, det fanns inga spår av bronsålder.
Första dateringen gjordes för tjugo år sedan. För några år sedan försökte man göra en ny datering av samma benfragment, men laboratoriet meddelade att det inte går.
– Vi skulle absolut behöva få ett prov som vi kunde datera.
Du säger att det finns benfragment på Ålands museum, fördes inte hela skelettet till Helsingfors?
– Det var bara smulor kvar på Åland, de har tagit de större delarna till Helsingfors, limmat ihop dem och konserverat dem.
Det finns ett stort intresse att undersöka skelettet, men nationalmuseet säger nej, enligt Jan Storå.
– Just när vi gjorde ansökan för några år sedan skulle man göra om utställningen, så vi kom in i fel skede. Jag tror att det kan finnas större chans att få undersöka delar av det nu. Vi är många som absolut skulle vilja göra mer analyser och vi är flera som inte ger upp.
Jan Storå säger att man skulle kunna ta prover av delar från skelettet som inte syns.
– Skelettet ligger på vänster sida och man flyttade skelettet med jord och allt. Jag tror det är originaljord. Man kunde ta en tand från den sidan som inte syns eller påverkar utställningen.
Varför finns skelettet i Helsingfors och inte på Åland?
– Nationalmuseet har returnerat en stor del av de åländska samlingar som man hade i sitt magasin. Det var enorma mängder. Men man har lämnat en del, till exempel en stor del av leridolerna, kvar i Helsingfors.
De behöll det mest intressanta?
– Det är bra att Åland är representerat i utställningen över Finlands stenålder i Finlands nationalmuseum. Åland har många fynd som platsar där. Men det skulle vara ett värde i att få det till Åland. Om man har originalen är det en helt annan upplevelse.
Jan Storå säger att det flera gånger talats om att få skelettet till Åland och att nationalmuseet sagt nej.
– Det vore naturligtvis roligt och spännande och kanske viktigt för Ålands museum om man hade skelettfyndet i en utställning bara någon kilometer från fyndplatsen.
Jan Storå säger ändå att en transport kan skada skelettet och det därför är bättre att det behålls i Helsingfors.
– Det är väldigt skört. Då är det bättre att det är bevarat. Budskapet om Jettböle i en utställning står och faller inte med att skelettet finns här.
Jettböle stenåldersboplats
• Jettböle är en av Finlands mest betydelsefulla fyndplatser för skandinavisk gropkeramisk kultur.
• Den undersöktes av Björn Cederhvarf 1905-06, 1908 och 1911 och var föremål för utgrävningar även under 1990-talet.
• Platsen ligger på sandmark och i skydd av Jomala Kasberg.
• Det utomordentligt rika fyndmaterialet omfattar främst stora mängder kam- och gropornerade skärvor från små lerkärl. Bäst kända är de talrika fragmenten av leridoler, små människoliknande figurer med rik ornering, som i många fall kan tänkas avbilda tidens dräktmode.
Källa: Uppslagsverket Finland.
