Det sista han ville bli som liten var biskop som sin pappa. Men det blev han och nu har han flyttat in i barndomshemmet i Borgå.
Vi har träffat biskop Björn Vikström som ibland känner sig ensam uppe på toppen.
KYRKA Det är för tidigt att säga hur det är att vara biskop. Björn Vikström gör nya saker hela tiden och var exempelvis i helgen för första gången på Åland som biskop och deltog i installationen av de nya kaplanerna i Mariehamns församling.
Men han möts av idel vänliga ord i olika kyrkliga sammanhang, berättar han, och gläds över stödet. Men gör sig samtidigt inga illusioner. Biskopsstolen må vara mäktig och lockande - men jobbet innebär mycket arbete och möte med både konflikter och stor sorg.
-Jag hade en realistisk bild av arbetet redan innan valet, säger han med ganska låg röst.
Ville bli ingenjör
Han är glad att almanackan inte har varit helt full, utan att han haft tid för återhämtning tillsammans med hans familj. Om intensiva perioder aldrig efterföljts av lugna skulle fjärilarna fladdra ännu mer, även om Björn Vikström har jobbat som präst sedan 1988, först i Helsingfors, sedan i Kimito.
-Jag sade redan som barn att jag aldrig skulle blir präst. Jag ville göra mer konkreta saker som att bli läkare eller ingenjör. Men så halkade jag in på spåret i alla fall.
Han skrattar men ser inte särskilt skärrad ut. Fast första året som teologistudent var han fortfarande osäker, sen blev det bättre och bättre. Nu känns det som rätt beslut.
Vill göra kyrkan folkligare
Jag tror jag har något att bidra med, säger han, för att förklara sitt beslut att ställa upp i biskopsvalet.
-Jag ska göra vad jag kan för att kyrkan ska bli vardagsnära och folklig. Jag vill inte att den ska vara ett distanserat ämbete som folk är med i bara som någon sorts försäkring.
Själv är han förvånad över att många unga manliga präststuderanden framför allt vid Åbo akademi är emot kvinnliga präster och sexuella minoriteter.
-Jag trodde de åsikterna skulle dö ut så småningom med de äldre generationerna, men det gick inte så och det känns tråkigt. Om jag visste lösningen skulle jag tag i det direkt. Jag vill att vi inom kyrkan ska fokusera på det verkligt viktiga istället på vem som får vara präst eller inte.
Förvånad över Hammarland
När jag nämner incidenten i Hammarlands kyrka och de unga tjejerna tar han ett djupt andetag och gör en kort paus.
-Jag vill vara försiktig med att dra några långtgående slutsatser.
-Jag tycker synd om flickorna och deras familjer. Jag blev faktiskt mycket förvånad när jag hörde om det inträffade. Kyrkan brukar inte beröra unga så mycket i dag.
Stor omställning
Björn Vikström är förstås mer än en biskop-titel. Han är pappa till tre barn som är 20, 18 och 15 år gamla och gift med Maria som är lärare. Nu har yngsta sonen och frun flyttat med honom till Borgå. Äldsta flickan studerar i Åbo och mellersta pojken är abiturient och vill ta sin examen på sitt gymnasium i Kimito. När han pratar om familjen händer något i hans blick, den blir på samma gång lugn och öm.
-Mitt nya jobb har varit en stor omställning för oss alla. Vi har flyttat och min son vänjer sig nu med att bo på egen hand. Och min dotter har fått längre avstånd till föräldrarna.
Huset de flyttat till i Borgå är hans gamla barndomshem, eftersom hans far också varit biskop.
-Jag bodde där när jag var mellan 7-19 år. Det känns lite konstigt att vara tillbaka. Men de har renoverat huset nyligen så mycket ser annorlunda ut. Jag tror det är bara bra, annars skulle jag jämföra med det gamla alldeles för mycket.
Doktor i teologi
Vid sidan om kyrkans värld har Björn Vikström alltid haft en fot i universitetsvärlden.
-Jag är doktor i teologi och har under de senaste tre åren forskat om hållbar utveckling i Åbolands skärgård.
Han har tyckt om att ha bägge världar som alternativ.
-Det är lätt att köra fast i det ena och då har jag kunnat byta.
Ibland kan han sakna friheten från forskningsvärlden. Nu är tiden mer planerad och han måste göra det som förväntas av honom.
Hur ser din tro ut då?
-Jag har en förtröstan om att Gud finns trots allt svårt. Jag tror på Gud trots orättvisor och sjukdomar. För jag känner att det finns en kraft som bär mig. Jag har hört det av andra och upplevt det själv även om jag varit förskonad från mycket. Gud är som en kraft som vill mig väl och hjälper mig upp på benen igen.
Pratar med frun
I hans jobb möter han mycket glädje, men även stor sorg och lidande. Då är det viktigt att ha någon att prata med. Ofta blir det frun, vänner eller kollegor.
-Men som biskop har jag en annan roll och vissa saker kan jag inte prata om med andra. Det kan bli lite ensamt ibland. De andra biskoparna är så långt bort och jag är den enda svenskspråkige biskopen i Finland. -Det är en speciell situation, säger han.
"Präster är inga änglar"
En viktig fråga är vad man kan förvänta sig av biskopar och präster med tanke på samarbetsproblem, förskingringar och andra skandaler som funnits inom kyrkan på Åland under den senaste tiden.
-De vi tror på ska synas i vårt sätt att leva, men ibland är det inte så lätt. Vi inom församlingen är inga änglar. Vi är bara vanliga människor.
Och han påminner att prästerskapet inte bara är ett jobb utan invävt i yrket finns en tro som berör de som arbetar inom församlingen djupt. Det blir därför enligt honom svårt för dem att behålla distansen.
-Många är personligt berörda i många frågor, vilket lätt kan leda till samarbetsproblem.
Viktigt att vara sig själv
Förut när han inte var biskop stod Björn Vikström ofta på en fuktig fotbollsplan någonstans i Kimito och instruerade sina barn och deras kompisar i fotboll och friidrott. Nu är tiden som juniortränare förbi och han tycker det är lite skönt.
-Det har haft sin tid, säger han lite diplomatiskt.
Ibland springer han ut i joggingspåret istället eller tar på sig längdskidor och ger sig ut i snön. Nu och då lägger han sig på soffan och läser en deckare eller någon roman.
-Jag försöker leva som vanligt och samtidigt lära mig min roll och min uppgift, säger han och konstaterar:
-Det är viktigt att vara sig själv, oberoende vilket yrke man har.
Och vet ni? Björn Vikström är faktiskt en fjärdedels ålänning. Hans morfar John Hellberg var från Kumlinge.

Liz Lindvall