”Aldrig ha åländska kvinnor och män svikit sin stam och dess ära; ofärd oss hotat, men segervisst än frihetens arvsrätt vi bära. Högt skall det klinga, vårt svenska språk, tala med manande stämma, lysa vår väg som en flammande båk, visa var vi äro hemma, visa var vi äro hemma”.
Den fjärde versen i ”Ålänningens sång”, Ålands motsvarighet till en nationalsång, har jag och mina vänner gormat på fester och högtider. Samtidigt har den brännande frågan varit närvarande i rummet: låter det inte lite som otäcka ultranationalistiska slagord?
Att vi ålänningar skulle tillhöra en genetiskt enhetlig folkstam som ärftligt förtjänar frihet på fredens öar tycks nu för tiden främmande, då nästan tio procent av oss är födda utanför Norden och vi kan höra nästan 70 olika modersmål talas på ön. Jag och mina vänner växte upp i en tid av ständigt växande globalisering, där närheten till människor på andra sidan jordklotet blev mer och mer självklar.
Kan ”Ålänningens sång” i en dagskontext, när vi upplever världsomspännande populism, polarisering, xenofobi och nationalistiska vindar, bli betydligt mer politisk än annars?
En neutral avgränsning
1922 sjöngs ”Ålänningens sång” för första gången i samband med sångfesten i Mariehamn, med text av John Grandell och toner av Johan Fridolf Hagfors. Grandell, som till vardags var kammarskrivare vid Stockholms Elverk, hade själv åländska rötter och uppmuntrades att skriva hembygdsdikten av Johannes Eriksson, vice talman i vårt allra första landsting.
För att förstå lite bättre vilka budskap som ”Ålänningens sång” förmedlar hör jag av mig till den åländska statsvetaren Maria Ackrén, lektor vid Grönlands universitet Ilisimatusarfik och docent vid Åbo Akademi. I ett mejl skriver hon att hon tycker att ”Ålänningens sång” ger en neutral och korrekt bild av vad Åland är, utan att vara särskilt politiskt laddad.
Däremot påminner hon om att den är skriven i en tid av nationalromantiska uppfattningar och att den – i likhet med andra nationalsånger – hyllar naturen, språket och traditionerna. Hon pekar på hur första versen beskriver naturen och öns långa historia samt en identitetskänsla knuten till hemtrakten. Andra versen fortsätter naturskildringarna och tangerar traditionen med midsommarstången som en viktig del av den åländska kulturen. Fjärde versen kan även den kopplas till identiteten och framför allt språket.
I sitt mejl skriver Maria Ackrén att hon tycker att texten fortfarande är aktuell i sin beskrivning av den åländska skärgården, dialekten och midsommarstångstraditionen. Det är en förmedling av de åländska miljöerna samt det svenska språket som en avgörande del av självstyrelsen.
Att ta fram en sådan här landskapssång verkar alltså handla om att avgränsa en plats med sitt folk: att statuera dess karaktär och villkor. Men kanske är ”Ålänningens sång” inte så politisk som man gärna vill göra den i vår osäkra samtid? Lyssna bara till detta. Textens upphovsman John Grandell, vars mor kom från Åland, ska rätt och slätt ha skrivit den som en längtande hyllning till moderns hembygd. ”Genom sången ville jag uttrycka min tacksamhet, för alla barndomsminnen, för alla de goda vänner jag fått och för att jag lärt känna och älska Åland”, säger John Grandell i en artikel i Tidningen Åland från 1947.
Kan skapa gemenskap och utanförskap
En som ser på ”Ålänningens sång” med lite mer kritiska ögon är den åländska musikern Anton Johansson, som tillsammans med Axel Jonsson utforskar naturen, hembygden och arvet genom ambientklingande fältinspelningar, syntar och traditionella instrument i projektet Havsmörker.
”Även fast man ser på texten ur sin historiska kontext så är sista versen, som handlar om åländska kvinnor och mäns svek och ära för den svenska kulturen, minst sagt problematisk i ett samtida perspektiv. Sånger som denna måste tåla kritik och det är viktigt att inse att kultur och traditioner alltid förändras över tid”, skriver Anton Johansson i ett meddelande till mig.
Han menar att man bör fundera på om den kan säga något om samtiden vi lever i nu eller om det är ett historiskt dokument över en annan tid. Viktigt är också att komma ihåg att kulturella uttryck kan skapa känslor av både gemenskap och utanförskap. Han efterfrågar fler sånger som ålänningar kan identifiera sig med och sjunga tillsammans, även utanför midsommarfirandet.
Samtidigt understryker han att det är mänskligt att vara stolt över sin hembygd och hylla sina rötter; genom att skapa musik som berör dessa teman kan man föra vidare och lyfta fram historiska, lokala och kulturella aspekter som annars riskerar att förloras i glömska.
”När jag själv jobbat kring dessa teman tänker jag att det också är en form av kulturbevarande och kulturhistorisk dokumentation”, skriver han, men poängterar likväl att det är viktigt att vara medveten om att lokalpatriotism i en polariserad värld kan leda till rädsla för andra kulturer. Gränsen mellan lokal stolthet och främlingsfientlig nationalism kan alltså ibland vara hårfin, och kulturen blir därmed sårbar för politiska agendor.
”Jag tror att det är viktigt att vi värnar lokala traditioner och kulturella uttryck men med en öppenhet och ödmjukhet att det finns många som inte känner sig del av det vi för hundra år sedan kallade för en gemensam åländsk identitet. Kultur och traditioner bygger i grunden på förändring, utveckling och måste förankras i samtiden för att inte konserveras och därmed riskera att bli daterade och försvinna”, avslutar Anton Johansson sitt meddelande.
Samlas runt fler kulturuttryck
Vad kan vi lära oss av att se på en hyllningssång som ”Ålänningens sång” i en kontext av dåtid, nutid och framtid?
Precis som Maria Ackrén framhåller skrevs den i en tid av nationalromantiska uppfattningar, där den i hög grad sällskapar med andra nationalsånger som hyllar naturen, språket och traditionerna. Vi ser framför allt en inramning av det kärnfullt åländska: skärgårdslandskapen, den långa (kultur)historien, identiteten, språket och givetvis självstyrelsen. Liksom andra nationalsånger – för stater som inte befinner sig i krig och konflikt för tillfället, observera – har den inte blivit politiserad i vårt samtida världsklimat. Kanske håller ”Ålänningens sång” därför måttet än i dag.
Men så är det kanske också så att vi behöver vara öppna och ödmjuka för att det åländska omformats många gånger under de hundra år som gått sedan landskapssångens födelse, likt det Anton Johansson skriver. ”Ålänningens sång” är en given sång vid midsommarstången och på Ålands självstyrelsedag, men innebär inte det i sig att vi behöver se igenom vad den uttrycker? Vi behöver samlas runt fler kulturuttryck om Åland för att ännu fler ska känna igen sig. För att den åländska samhörigheten ska kunna fortsätta breddas – och erbjuda en lika trygg famn i vår turbulenta värld som ”Ålänningens sång” erbjuder kransbärande sommarfirare under den kännspaka midsommarstången.
