Berit Olanders började skriva på allvar i vuxen ålder. Hon har vunnit flera skrivtävlingar som exempelvis förlaget Brombergs poesitävling och Julius Sundboms minnesstiftelses skrivtävling ”Mitt Åland”.
Nu romandebuterar hon med en drygt 400-sidig berättelse om sin uppväxt i Norrvandö i Finström. Ännu har hon inte hunnit få hem något fysiskt exemplar av boken. Men det ordnar sig på bokmässan på söndag, hoppas hon.
Romanprojektet började med att hon spelade in intervjuer med sin mormor på 1970-talet.
– När jag senare började renskriva banden drabbades jag jättestarkt av hennes sätt att berätta.
Tanken på att göra något av mormoderns historia började långsamt gro. Men det dröjde ända till vintern 2019 innan hon grep sig an arbetet.
– Jag hade läst Elena Ferrante och inspirerades av hennes sätt att hitta dramatik överallt så jag beslutade att dramatisera mormors berättelse och lägga till påhittade karaktärer.
Färgstark verklighet
Men det kändes ändå inte rätt att skapa figurer och hitta på namn när verkligheten var så färgstark från början.
– Så jag bestämde mig för att skriva om de verkliga människorna i Västanträsk, Tjudö och Vandö och använda allas verkliga namn. Och när jag väl fattat det beslutet, att utgå från det autentiska, då tog det fart, säger hon.
”Vemses flicka är du då?” handlar om hennes mamma Sylvia från Ekenäs och pappa Elmer från Norrvandö i Finström och deras fem barn, varav Berit var mellandottern.
– Mamma var svårt skadad av kriget när hon kom till Åland och träffade pappa. Han var en typisk ålänning, en charmig speleman, han idrottade och bodde kvar hemma hos sin mamma på gården Norrvandö. De blev väldigt kära i varandra.
Fast pappan hade en mörk sida också. Han led av svåra vinterdepressioner och kunde bli våldsam.
Och inte blev det bättre av att Elmers mamma Julanda inte tålde sin finska svärdotter som flyttat in och tagit hennes son.
– Hon sprang på bygden och berättade att Sylvia var utsparkad från helvetet för att inte ens djävulen stod ut med henne.
Hittade överlevnadssätt
Och mitt i denna dramatik växte Berit och hennes syskon upp. De fick klara sig bäst de kunde.
– Vi hittade överlevnadssätt. Jag lärde mig ljuga och hitta på. I boken försöker jag vara så ärlig jag bara kan om mig själv också.
Det hände att hon åt hos grannarna. Till jul smög kommunen till dem kuvert med pengar.
Hon har diskuterat boken med sina syskon och fått deras tillåtelse att berätta sina minnen från uppväxten.
– Jag har bearbetat mycket tillsammans med mina två äldsta syskon. Vi minns väldigt olika saker. Men både jag och min bror valde att stanna kvar. Vi ser oss inte som offer utan ansåg att vi kunde styra våra omständigheter. Det är viktigt.
Mycket humor
Boken kanske låter som en förskräckligt mörk och tragisk historia. Men det är den inte, försäkrar Berit.
– Det finns en hel del humor också. Jag har alltid tyckt om en god historia. Det handlar också om det som hände i bygden. Jag har försökt fånga essensen av Åland. Här finns en drivkraft. Människorna har hög integritet men är samtidigt generösa. Det finns en dubbelhet och en slags galghumor jag gillar.
Tiden är 1950-tal. Kriget är slut och det finns en framåtanda. Berit satt med vid köksbordet när de vuxna diskuterade affärer.
– Jag hörde en hel del.
Och turisterna började upptäcka Åland.
– De kom även till oss i Norrvandö. Det var människor från Helsingfors och Stockholm. Det var intellektuella och affärsmän. Det kändes som att världen kom till oss. Det påverkade mig mycket.
Längtade bort
Berit ritade gärna kartor och drömde om att resa långt bort.
– Berättelsen slutar 1966 när jag 15-16 år gammal flyttar hemifrån. Pappa sa en gång till mig att om det var någon som skulle resa ut i världen så var det jag. Och då gällde det att ha bra skor.
– Att alltid längta bort har jag haft med mig genom hela livet. Jag har bott på många olika platser i världen som till exempel Moçambique och Bangladesh. Det var när jag plötsligt en dag kände att jag faktiskt längtade hem som jag började skriva. I stort sett är allt sant, men en del är dramatiserat.
