I kväll, fredag, och i morgon bjuder Nordens Institut på Åland på något extra i folkmusikväg. Åtminstone om man tror på musikerna själva.

– Vi är en grupp som har en förkärlek för folklig visa med stämsång och för gammalt dammigt arkivmaterial, säger Lovis Jacobsson.

– Man kan säga att vi har spetskompetens inom just traditionell svensk folkmusik. Vi är tre professionella frilansmusiker, säger Nina Grigorjeva.

De två, tillsammans med Ida Hellsten, utgör gruppen Kviga. Alla tre är skolade multiinstrumentalister, och Nina har en internationell karriär som barockmusiker bakom sig. Trion träffades på Kungliga Musikhögskolan, även om Ida och Lovis känt varandra länge.

– Vi är väldigt aktiva, spelar alla i många olika ensembler, både med andra människor och varandra, och vi pysslar med annat. Vi alla skriver och komponerar vår egen musik och det ena berikar det andra. Jag tycker vi är en supergrupp, säger Nina.

Intuitivt samspel

Kvällens spelning äger rum på Mariehamns stadsbibliotek med start klockan 19, och lördagens på Stallhagen, samma tid.

– Vi kommer hit i samarbete med NIPÅ för att göra två konserter tillsammans med Greta Sundström. Vi är inte bekanta sedan tidigare utan det var NIPÅ som föreslog det och som förde oss samman. Men det är kul att stifta nya bekantskaper och ska bli kul att få spela tillsammans, säger Lovis.

De säger att de ofta dras till musik som fallit mellan stolarna, och särskilt till visor med en politisk gnista. Levnadsförhållanden i och på utkanten av samhället med fångenskap, hårt arbete eller fattigdom går igen, även på de åländska konserterna.

– Vi har flera olika program. Ett är med traditionella arbetssånger, ett med traditionell julmusik och ett på kommande med traditionell fängelsemusik med namnet Folk i Fångenskap. Och det vi ska spela här för er är arbetssånger blandat med några mindre kända gamla julsånger, inte det man vanligtvis hör på radio utan sådant som vi hittat i Svenskt visarkiv och i gamla broschyrer, nu när det är advent, säger Nina.

– Vi har hållit kontakten. Greta har skickat lite av sin musik till oss och vi till henne, och så har vi setts helt snabbt och spelat ihop oss lite grann. Man får ta fram de stora öronen och de små skorna när man ska spela tillsammans för första gången och det bygger ju på att alla inblandade har en stor musikalisk förståelse för det vi gör. Vi har studerat på folkhögskola och levt med musiken och kulturen sedan vi var små, så vi har en stor bank att ta av när vi ska skapa något eget, säger Lovis.

– Men vi klickade med Greta omedelbart. Det finns så mycket glädje och positivitet i henne att när hon plockade fram dragspelet och satte sig för att spela kändes det så intuitivt. Vi kunde bara slappna av och jamma loss, säger Nina.

Ett mänskligt arv

För vissa ålänningar lever minnet kvar av danser vid bryggor och ungdomsgårdar. För Kviga, som inte på samma sätt har växt upp med den musik de spelar, är en stor del av fascinationen dels att få återupptäcka och bevara musik som kanske annars skulle försvinna, dels att musik som skrivits med känsla kan bibehålla den känslan genom årtiondena och inte bli mindre relevant.

– Dagens samhälle blickar alltid framåt, mot det som är nytt, så det är skönt och intressant att få titta bakåt mot det som har varit, där det finns massor av musik och historia. Och särskilt om man ser på arbetssånger och den betydelse de hade märker man att musik spelade en helt annan roll för folk för så lite som 60-70 år sedan, innan alla hade en radio, säger Lovis.

– Det här är folkets musik, inte adelns eller överklassens, och det är något vackert med sättet man spelade den. Man satt ner, tittade på varandra, spelade på gehör till dans och kom nära publiken. Det tycker vi är väldigt fint, så det att vi letar runt i gamla arkiv handlar inte om att vi är mossiga musiknördar utan att vi vill dela med oss av den här musiken i ett tillgängligt format. Arrangemangen ska vara dansanta, det ska svänga och finnas lite moderna inslag, säger Nina.

– Det blir ett levande kulturarv som låter en knyta an till sin historia på ett annat sätt. I en av våra arbetsvisor sjunger vi om rallare, som är vad man brukade kalla de som arbetade på järnvägen. Och det finns ju ingen ungdom i dag som vet vad en rallare var. Men om man sjunger om dem och sjunger en visa som berättar hur det var eller som de sjöng blir det något som går att relatera till, som gör att man kan lyfta fram deras livssituation och att den inte var så annorlunda från i dag, säger Lovis.

– Som att man tar alla de människorna som har levt och skrivit musiken i handen och har med dem ut på scen. Det är ett mänskligt arv och vi vill att det ska vara lustfyllt, säger Nina.

– Det är också en del av charmen, utmaningen för oss att ta fram ett stycke som folk kanske ser som ett museiföremål och lyckas göra det relevant, säger Lovis.