Det är naturligtvis glädjande att det över huvud taget hölls en Guldbaggegala på Cirkus i år i dessa pandemitider. Men den kändes blek. Bara en tredjedel av de 1.650 platserna i Cirkus stora auditorium fick användas, och det kändes i atmosfären. Tomt.
Men det började lovande. De anländande gästerna hann knappt komma innanför entrédörren innan de skickades en trappan ned i garderoben för att hänga av sig ytterkläderna. Sedan klev de i tur och ordning fram på den röda mattan i mer eller mindre glamorösa galakostymer.
För även här saknades extravagansen, med ett par notabla undantag. Till exempel lyste Kakan Hermansson och Amie Bramme Sey upp rummet med sina mönsterstarka kreationer.
Röda mattan
Röda mattan var utlagd längs en lång böjd promenad i Cirkus entré. Tv-teamen och andra som gjorde filmade intervjuer stod placerade i varsin fålla och slogs om skådespelarnas uppmärksamhet. Fast på ett vänligt och kollegialt sätt. Inte heller inom presskåren steg temperaturen över lagom, trots att utrymmet var trångt och tiden knapp för att hinna göra alla intervjuer man behövde.
För en del skådespelare tog promenaden längre än för andra. Alla ryckte i de största kändisarna som Jonas Karlsson och Gustaf Skarsgård. Men intresset för förhandsintervjuer med Erik Enge var också stort. Enligt förhandstippningarna var det mellan honom och Jonas Karlsson, som spelade pappa Tyko Jonsson i ”Sagan om Karl-Bertil Jonsson julafton”, som kampen stod om priset för bästa manliga huvudroll.
Fel val av juryn
Det visade sig bli Jonas Karlsson som juryn utsett att få gå hem med guldbaggen. Ett lite tråkigt val, tyckte många, även sådana utan inbyggt Ålands-jäv i kroppen. Att Jonas Karlsson är en fantastisk skådespelare råder det ingen diskussion om. Han förtjänar alla filmpriser, men faktiskt inte för just den här lättviktiga rollen, som dessutom till stor del spelades av den fantastiska tjock-mask som maskören försett honom med. I rollen som den fryntlige kapitalisten Tyko Jonsson riskerade Jonas Karlsson ingenting, jämfört med Erik Enges nerviga och hundraprocentigt närvarande nedstigning i ett psykiskt sammanbrott.
Att ”Tigrar” inte vann en enda av de fem guldbaggar som den var nominerad till är skandalöst och konstigt. Filmen vann Nordiska rådets pris, utsågs till Sveriges Oscarsbidrag och valdes till Sveriges bästa film av Svenska Filmkritikerförbundet. Men här hade den uppenbarligen inget att hämta.
Tråkigt filmår
2021 kommer inte att gå till historien som ett speciellt spännande filmår i Sverige. Upputsade nyinspelningar av gamla favoriter som Karl-Bertil Johnsson och Utvandrarna andas mer spekulation än strävan efter konstnärligt nytänkande. Årets stora guldbaggevinnare, debutfilmen ”Clara Sola”, som tog hem fem guldbaggar, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa manus, har jag inte hunnit se. Men den har mötts av idel lovord från kritikerkåren.
Däremot har jag sett ”Pleasure”, Ninja Thybergs ocensurerade undersökning av den amerikanska porrindustrin, skildrad genom en målmedveten och alltmer desillusionerad ung svensk kvinnas ögon. En både originell och stark film. Debuttanten Sofia Kappel fick också en välförtjänt guldbagge för sin modiga och hudlösa gestaltning av Bella.
Tappade ljudet
Efter minglet på röda mattan förpassades media till pressrummet en trappa ned där vi kunde följa galan på storbildsskärm. Med gott om läsk och chips gick det ingen nöd på oss. Men när bägge tv-apparaterna tappade ljudet just när vi närmade oss utdelningen av de största priserna blev stämningen lite nervös. Snart satt vi och streamade ljudet från SVT Plays direktsändning på våra datorer, alla i olika felsynkningar mot bilden på storbildsskärmen
Programledaren Gina Dirawis comeback som programledare på tv blev tyvärr en besvikelse. För några år sedan tvingades hon ta timeout från offentligheten efter att ha dränkts av hatfulla och rasistiska kommentarer. Hon behövde till och med ha livvakt en period. Få kombinationer triggar tangentbordstrollen så mycket som ung, smart, rolig kvinna, med utländska rötter.
Starkt efterlängtad av de flesta andra var nu den så begåvade programledaren äntligen tillbaka i rutan – fast tyvärr utan ett bra manus. Hennes ofta plumpa och sexistiska skämt var kanske tänkta att påminna om Ricky Gervais maliciösa drift med stjärnorna på den amerikanska Golden Globe-galan, men här på Cirkus föll skämten platt till golvet.
Saknar tv-drama
Vi får hoppas att Gina Dirawi skaffar sig bättre manus och ändå fortsätter i tv, och att 2022 över huvud taget blir ett bättre svenskt filmår än 2021. Konkurrensen från de streamade tv-serierna är stenhård, även konstnärligt sett. Kanske är det dags att skippa den alldeles för tv-folk-interna Kristallengalan och skapa en tv-kategori på Guldbaggegalan istället.
Hur som helst har vi säkert inte sett Erik Enge sitta nominerad här för sista gången. Att hans prestation i den första svenska långfilm han är med i direkt leder till en nominering för bästa manliga huvudroll måste, även om han inte vann denna gång, ändå betecknas som en smakstart.
