Frida Boisen firade mors dag hemma i Stockholm med sina lilla dotter. Lite försent insåg hon att hon glömt att ringa sin egen mamma Rosita i Göteborg och gratulera. Hon hade ett missat samtal från mamman på telefonen. Men ingen svarade när hon ringde tillbaka.

– Jag tänkte att hon var sur och straffade mig. Men när de ringde mig från mammas jobb nästa dag och frågade om jag visste var hon var blev jag rädd.

Hon ringde 112 och förklarade att hon fruktade att hennes mamma tagit livet av sig. Kunde de skicka någon att kolla.

– När de frågade vad som fick mig att tro det svarade jag att jag glömt att gratulera hennes på mors dag. De måste ha hört desperationen i min röst för de skickade en polispatrull.

Efter flera timmar ringde polisen tillbaka med beskedet att mamma var död.

När Frida några dagar senare besökte mammans lägenhet hittade hon två saker. På köksbordet låg en uppsagd livförsäkring. I en låda låg ett brev med hennes namn utanpå.

– I brevet stod det: Nu fick du som du ville. Hoppas ni blir nöjda nu.”

Fick inte berätta

När Frida Boisen berättade vad som hänt för sin pappa svarade han att hon under ingen omständigheter fick berätta för sin dotter eller skriva om det i någon krönika eller liknande.

– Han sa att det kunde sätta farliga tankar i huvudet på barnet. Och jag höll tyst om mammas självmord i 13 år. Men en dag kom min dotter hem och berättade att ett syskon till en stallkompis tagit livet av sig. Hon var jättearg och frågade hur någon kunde vara så självisk. Och då berättade jag för henne om min mamma. För det har jag lärt mig att ur tystnad kommer inget gott, tvärtom kan tystnaden vara livsfarlig.

Hon och mamma Rosita hade varit mycket nära hela livet, förutom under sista året då mamman förändrades och blev elak.

– En gång sa hon att det bästa vore väl om hon tog livet av sig bara. Och jag blev jättearg och svarade att så får man inte säga. Jag tystade henne.

Något hon sörjer än i dag.

– Man måste våga fråga den som mår dåligt eller har anhöriga som mår dåligt hur det är och visa att du bryr dig. Det kan rädda liv.

Rasande dotter

När Frida Boisens då tonåriga dotter läst boken om mamma Rosita: ”Berätta aldrig det här”, blev hon rasande.

– Hon krävde svar på hur jag kunde ha förlåtit min pappa för allt han utsatt familjen för. Jag insåg att jag behövde gräva djupare i min relation till pappa också.

Hon hämtade upp sina gamla dagböcker från källaren.

– Det var så mycket jag hade förträngt. Nu fick jag ett vittnesmål direkt från min barndom.

Pappa Peter var framgångsrik hög chef på Volvo. Charmig och kraftfull hade han också en mörk sida som kom fram hemma. Han var dominant, drack och blev våldsam. Hon fick stryk flera gånger.

När hon var 12 år skildes föräldrarna och Peter försvann helt ut hennes liv. Tills han fyra år senare plötsligt hörde av sig och bjöd ned henne att komma och bo med honom och hans nya fru i Indonesien där han då arbetade.

– Han sa att det skulle innebära stora möjligheter för mig. Men jag tror också att han ville ha en dotter att visa upp. Jag var duktig i skolan och kunde sjunga.

Peters nya fru var svartsjuk. Och han beteende hade inte förbättrats.

– Genom de tunna väggarna kunde jag höra hur de grälade och slogs. En morgon vaknade jag av att min styvmor satt på min sängkant med ansiktet helt igenmurat och armen i gips. Pappa hade brutit av den.

En besökande vän till familjen sa till henne att hon inte kunde stanna. Att det inte var säkert för henne.

– Det betydde oerhört mycket för mig att en vuxen person sa till mig att ”jag ser dig”.

Något senare beordrade Peter henne att be om ursäkt och tacka sin styvmamma för att hon fått bo hos dem.

– Jag bara satt där som ett frågetecken och kände: Tacka för vad? Jag hade levt i en mardröm och fruktat att någon skulle dö.

När hon vägrade sa pappan: ”Då är du inte längre min hdotter.”

Reste hem

Hon reste hem till mamma och Sverige igen och förträngde minnena av de traumatiska upplevelserna.

Med tiden fick hennes styvmor sin revansch genom att offentliggöra hur hennes man behandlat henne. Han förlorade jobbet och drog sig tillbaka.

– Jag gav honom en andra chans och han blev faktiskt en jättebra morfar till mina barn.

Hur har allt detta påverkat ditt eget föräldraskap?

– Jag har förlikat mig med att allt det här hände och det sporrar mig att sträva efter att själv bli en ännu bättre förälder till mina barn. Jag har faktiskt en tredje bok på gång på samma tema, men den vill jag vänta med att berätta om.

Vad tror du dina föräldrar hade tänkt om att du skrivit dessa böcker?

– De hade säkert inte uppskattat det alls. Men det är min historia och den är viktig för den har faktiskt räddat liv. Jag får massor av respons från läsare som säger att de inspirerats att våga ta tag i liknande problem och våga prata om dem. Så jag hade svarat mina föräldrar att se vad böckerna lett till. De har hjälp människor att överleva.