I monologen ”Skriva eller dö”, berättar författaren Ulrika Gustafsson i sex scener om Sally Salminens liv och väg fram till hyllad och berömd författare. Sally befinner på ett hotellrum i norra Finland, utsänd för att rapportera patriotiskt om Finlands tappra kamp mot Ryssland i Vinterkriget. Hon är 34 år och har nyss gift sig med den danske målaren Johannes Dührkop. Hon är världsberömd tack vare romanen ”Katrina” och en hyllad kulturpersonlighet i Finland. Hon borde vara lycklig, men har i stället börjat tvivla på meningen med det hela. Hur kom det sig att hon hamnade här? Tror hon verkligen på det hon förväntas skriva?

Teaterföreställningen tar med publiken till en glänta i skogen där Sally leker som barn. Hon är kavat och äventyrslysten. Helst vill hon leka pojke, stark nog att som Pippi Långstrump kunna lyfta sina kamrater. I nästa scen sitter hon tonårigt uttråkad i lanthandeln på Vårdö. Hon längtar ut i världen. Hon längtar efter att få träffa nya människor och ryser vid tanken på att fastna i hemsocknen.

Och ut kommer hon. I nästa scen har Sally flyttat till New York där hon arbetar som hembiträde. Men den långa resan har inte förändrat något i grunden, konstaterar hon frustrerat. Hon har bara flyttat från ena änden av diskbaljan till den andra, som hon så träffande uttrycker det.

Här i New York kommer vändningen. Hon beslutar sig för att satsa på sitt skrivande. Det är skriva eller dö som gäller hädanefter. Hon lovar sig själv att kompromisslöst berätta sanningen om livet för en ung kvinna.

Resultatet blir som bekant romanen ”Katrina” som blir en världssensation. Pjäsen redovisar uppståndelsen genom att projicera några av alla de rubriker som berättar historien om den invandrade pigan som skrev en bestseller på sin lediga tid.

I nästa scen är Sally framgångsrik författare, med rävboa runt halsen i sitt vackra hus med stora fönster mot trädgården. Men hon är fortfarande missnöjd. Hennes följande böcker, som hon själv tycker är bättre än ”Katrina”, har bemötts med svalt intresse från kritikerna som tämligen oblygt skriver att de hellre ville ha en ny ”Katrina”. Kändisskapet tynger henne. Nyfikna beundrare smyger i trädgården. Den frihet hon hoppades skriva sig till håller på att förbytas i en annan sorts framgångens fångenskap. Och så är pjäsen tillbaka på hotellrummet där det hela började.

Det är som synes en stor berättelse som Ulrika Gustafssons manus berättar. Skådespelaren Ylva Ekblad skiftar mellan att vara berättare och att gestalta Sally Salminen, ett grepp som fungerar utmärkt. Monologen är en av de allra svåraste teaterformerna. Ensam på scenen har skådespelaren ingenstans att hämta stöd och energi från en medspelare. All energi som finns att använda är den som skådespelaren själv uppbådar och riktar på olika sätt. Publikens fokus ligger från första stund till applådtacket oavbrutet på skådespelarens ansikte.

Rutinerade Ylva Ekblad är en skicklig skådespelare med en nyansrik och vacker röst. Hon tar väl vara på textens olika stämningar och känsloklanger. Men något stämmer inte riktigt denna premiärkväll. Hon kommer av sig ett par gånger för mycket tills publiken börjar bli smånervös. I ärlighetens namn känns det vid några tillfällen som att sufflösen har väl bråttom med att bryta in i vad som skulle kunnat fungera som en konstpaus eller genom att avbryta med att påpeka en överhoppad replik som ingen hade märkt saknades.

Avbrotten går ut över föreställningens energi. Kanske är det en kombination av premiärnerver och frånvaro av regi från regissör Johan Karrento, men energinivån förblir konstant låg föreställningen igenom. Det saknas dramatiska uppbyggnader och förlösande vändpunkter. Resultat blir statiskt, lite som att i stället för att uppleva en teaterföreställning lyssna på välmodulerad högläsning.

Så tillvida känns föreställningen tyvärr lite ofärdig.

Jakob Sundströms enkla men mycket smarta och stämningsfulla scenografi förtjänar en stor eloge. I varje scen projiceras bilder mot fonden. I de första scenerna, vars teman är längtan ut ur instängdheten ser vi mörka rum med små ljuskällor i form av fönster eller en skogsglänta, som sakta växer genom en långsam inzoomning mot ljuset. Och i scenen med den framgångsrika men frustrerade Sally Salminen sker en motsatt utzoomning tills ljuskällan nästan kvävs av det omgivande mörkret. Det är mycket välfunnet och effektivt, i sitt diskreta utförande.