I boken presenterar Christoffer Relander sitt utforskande av de kreativa och konstnärliga möjligheterna med dubbel- och multiexponeringar, alltså att lägga ihop flera bilder i lager och låta dem lysa igenom varandra i en ny helhet.
I bildserien ”Symbios” låter han genombrutna ansikten flyta samman med gräs, grenverk, händer.
– Det handlar om den tidlösa relationen mellan människa och natur.
Den följande serien ”En dubbelexponering om dagen” är mer intim och spontan.
Med sin lilla Ricoh-kamera och sin minsta trådlösa blixt avbildar han familjemedlemmar och vänner i vardagliga miljöer.
I den tredje serien ”Konserverat” utmanar han sig tekniskt när han dubbelexponerar exteriörer på glasburkar så att det ser ut som att naturen finns inuti i burkarna.
– Jag målade insidan på burkarna med den svartaste akrylfärgen jag kunde hitta för att bevara burkens glans och få en svart yta. Men den stora utmaningen var sedan att få exponeringarna att överlappa exakt.
Inte dra fram filmen
I en analog kamera skapar man en dubbelexponering genom att inte dra fram filmen mellan exponeringarna. Mer avancerade digitala kameror har en liknande funktion. Den nya bilden uppstår då alltså i kameran. Det krävs precision och planering för att få bildrutorna att överlappa exakt rätt.
Han visar den stora sökaren på sin analoga mellanformatskamera Mamiya RB67. Där ligger en bit OH-film med en målad siluett.
– Då ser jag konturerna av det första motivet och kan förhålla mig till det när jag tar den andra bilden, förklarar han.
Antalet lager varierar efter vad han vill uttrycka.
– Tre lager är väldigt bra för komplexa multiexponeringar. Vid fyra blir det mer komplicerat. Jag har tagit bilder med nio lager men då blir motivet mer impressionistiskt, som måleri.
Genom att jobba med överexponeringar skapar han ljusa bakgrunder som får motivet att se frilagt ut.
– Överexponering är nyckeln till vita bakgrunder. Men samtidigt tappar bilden svärta för varje extra exponering och blir alltmer platt.
Visualiserar
Analoga flerexponeringar kräver mest tid eftersom antalet bildrutor på en filmrulle är begränsat.
– Jag visualiserar bilden före, skissar med papper och penna. Man måste använda huvudet betydligt mer. Men det gör kanske att man sedan värdesätter bilden desto mer efteråt.
– När man jobbar digitalt kan man ta förberedande skissbilder. Och det gör att man kan arbetade lite mer vågat.
Det tredje sättet att skapa multiexponeringar är att först ta bilderna separat och sedan lägga ihop dem i ett digitalt bildhandlingsprogram.
– Den stora skillnaden där är naturligtvis att man kan flytta de olika bildlagren i efterskott.
Han tvekade inför att ta steget att använda datorns bildredigeringsmöjligheter.
– Men även om det först kändes lite förbjudet kom jag fram till att jag måste testa för att se om friheten skulle förlösa nya kreativa sätt att uttrycka mig.
Numera växlar han mellan de tre metoderna.
Väcker känslor
Christoffer Relander får ofta höra att de flerlagrade bilderna väcker känslor hos betraktarna. Somliga tycker att de är harmoniska, medan andra finner dem skrämmande.
– Jag minns ett par på en utställning som vände i dörren eftersom de tyckte att det var så obehagligt. Jag tror att bilderna fungerar som ett slags Rorschachtest beroende av vad man har med sig in.
Han har sålt många bilder till internationella magasin och till förlag som vill ha dem till bokomslag.
– Det har blivit en hel del psykologiböcker, säger han och ler.
– Men det här är min första egna bok, där jag gjort och bestämt allt själv. De känns bra.
Boken avslutas med ett 22-sidigt kapitel med praktiska råd för hur man steg för steg gör för att själv ta snygga dubbelexponeringar.
– Jag ville att boken skulle innehålla en överraskning, något extra.
När ”Dubbelexponerat” i fredags släpptes på bokmässan blev Christoffer Relander intervjuad på scenen av fotografkollegan Kjell Söderlund.