I ”En ny värld II” fortsätter K-G Olin sitt entusiastiska och kunniga botaniserade i historien om de finländska och åländska emigranternas och sjömännens öden i Australien, Nya Zeeland och Stilla havet.

I denna andra bok har två avsnitt speciellt stark Ålandskoppling. Det handlar om en alternativ teori om varför Herzogin Cecilies förliste, samt om den åländska stålbarken Pamirs öden i Nya Zeeland.

Den 23 april 1936 var Gustaf Eriksons Herzogin Cecilie tillbaka i England efter att på 86 dagar seglat sträckan Port Lincoln till Falmouth, vilket var den näst snabbaste tiden någonsin under vetekappseglingarna. Kapten var som bekant Sven Eriksson som hade sällskap ombord av sin hustru Pamela Eriksson. Paret hade nyss gift sig.

I den engelska hamnen möttes Sven Eriksson av beskedet att fartyget var försatt i kvarstad. Orsaken var ersättningskrav från det tyska rederiet bakom en trålare som Herzogin Cecilie kolliderat med utanför Danmarks kust.

Efter att ha betalat en borgen på 2.000 pund upplöstes kvarstaden redan samma dag och Herzogin Cecilie fick order att följande dag segla vidare till Ipswich där lasten bestående av drygt 4.000 ton vete skulle lossas.

Ut på kvällen

Men av någon orsak valde Sven Eriksson att redan samma kväll lämna Falmouth. K-G Olin berättar: ”Beslutet om en nattlig avfärd fick Pamela att göra något som hon lovat att aldrig göra, nämligen lägga sig i Svens beslut och ordergivning. Hon skrev i sin bok: ”Jag fortsatte att bönfalla, jag gick så långt att jag kastade mig på knä och slog armarna om hans ben för att hindra honom från att gå upp på däck och ge order.”

Det har ställts frågan om citatet var ett sätt för Pamela att berätta att hon ansåg Sven vara för berusad för att fatta beslut.

Klockan 20.20 begav sig Herzogin Cecilie iväg på sin sista färd. Strax före klockan fyra på morgonen upptäckte man att fartyget befann sig alldeles för nära land och Herzogin Cecilie gick på en klippa. Snart låg fartyget med vattenfyllda barlasttankar stadigt på grund. Haveriplatsen var långt från den plats man borde ha varit på enligt anlagd kurs.

Stor uppståndelse

Förlisningen av det så kallade ”smekmånadsfartyget” väckte stor medial uppståndelse. Det strömmade in massor med brev från segelentusiaster och välgörare som ville bidra till räddandet av Herzogin Cecilie. Redaren Gustaf Erikson gick motvilligt med på lösningen av ta emot donationerna och betala tillbaka dem genom att de kommande tio åren avgiftsfritt ta ombord engelska lärlingar på skolskeppet.

Det mest anmärkningsvärda erbjudandet kom överraskande nog från en excentrisk och stenrik kvinna vid namn Lady Houston som ville donera 25.000 pund för bärgningen och reparationerna av Herzogin Cecilie, som sedan skulle gå till den brittiska marinen som skolskepp. Brittiska regeringen tackade dock nej med motiveringen att det inte längre var aktuellt att utbilda besättningar till de föråldrade segelskeppen. Lady Houston erbjöd sig då att köpa Herzogin Cecilie för att återställa och sätta henne i kommersiell trafik. Men det hann inte bli någon affär innan den sargade Herzogin Cecilie sjönk slutgiltigt.

Lady Houston hette ursprungligen Fanny Lucy Radmall och hade uppträtt under artistnamnet ”Poppy” i Londons beryktade Soho-kvarter. Sin förmögenhet hade hon kommit över genom att gifta sig med skeppsägaren och parlamentsledamoten Sir Robert Houston. Äktenskapet, som var ”Poppys” tredje i ordningen, gjorde henne till ett tacksamt objekt för kvällspressen, berättar K-G Olin.

Hon använde sin förmögenhet till ett omfattande välgörenhetsarbete och försvarsstödjande projekt. Hon var till exempel med och finansierade utvecklandet av stridsflygplanet Spitfire som vände luftkrigslyckan i brittisk favör under andra världskriget.

Kompasspåverkan

Eftersom den ruttnande lasten gjorde Herzogin Cecilie till en sanitär fara fick hon inte bogseras till en torrdocka utan blev anvisad en plats vid viken Starhole Bay, som inte alls var så skyddad som Sven Eriksson hade önskat. Hans farhågor besannades när kölen knäcktes den 18 juli och allt hopp om att kunna rädda fartyget grusades. Det som ansetts vara världens vackraste skepp slutade som skrot sålt för 225 pund.

Under sjöförklaringen fastslogs det att den troliga orsaken till haveriet var tidvatten i kombination med mörker, dimma och möjligen magnetisk påverkan på kompasserna.

K-G Olin berättar att det tidigt spreds ett rykte om att det handlade om magnetisk felvisning: ”Uppgiften om kompasskrångel fick en oväntad bekräftelse när en annan sjökapten uppsökte Sven kort efter haveriet. Kaptenen hade samma natt rest med en ångare som hade ungefär samma parallella kurs som Herzogin Cecilie, och som också varit nära att grundstöta på grund av att kompassen visat fel. Ångaren hade undgått att gå på Manaclesrevet söder om Falmouth bara tack vare att dimman hade lättat i gryningen.”

Fjärrstyra kompasser

Från en högt uppsatt officer i flottan fick Sven Eriksson långt senare höra att det vid denna tidpunkt gjordes experiment med att fjärrstyra kompasser. En uppfinnare som fick stor uppmärksamhet i den dåtida pressen var ett brittiskt excentriskt geni vid namn Harry Grindell Matthews. Bland annat uppgav han sig ha uppfunnit en föregångare till mobiltelefonen och en radiotelefon med vilken man kunde samtala med flygplan uppe i luften.

På 1920-talet påstod sig Grindell Matthews ha uppfunnit en strålkanon som kunde stoppa maskiner på avstånd genom att slå ut deras tändsystem. Han sade sig även ha uppfunnit en dödsstråle som kunde döda levande varelser. ”Av beskrivningarna kan man anta att det var någon form av elektromagnetisk puls och laserkanon han experimenterade med”, skriver K-G Olin.

Grindell Matthews hade redan under första världskriget gjort en uppfinning med vars hjälp han hävdade att det var möjligt att lokalisera och följa ubåtars rörelser. Det brittiska amiralitetet avskrev uppfinningen som värdelös, men Grindell Matthews hittade en sponsor i den patriotiska Lady Houston. Från 1935 erbjöd hon honom att testa utrustningen från hennes lyxyacht ”Liberty”, som då var en av världens största, med en besättning på 60 personer.

Ubåtsspaning

Både Lady Houstons och Grindell Matthews levnadstecknare är förtegna om vad som hände våren 1936. ”Kan det ha varit så att Grindell Matthews fick tillgång till yachten våren 1936 utan att det finns omnämnt i handlingarna? Ifall det var så att utbåtsspanandet orsakade Herzogin Cecilies grundstötning hade han och yachtens ägarinna goda skäl att hålla det hemligt”, skriver K-G Olin som tycker att hypotesen ändå förtjänar att undersökas närmare: ”Det fanns andra uppgifter om kompasskrångel i samband med Herzogin Cecilies förlisning. Den ena var styrmannen Elis Karlssons uppgift om att kompassen visat mystiska svängningar redan i början av färden. Strax före grundstötningen skall kompassnålen dessutom ha svängt rejält. Den andra var den sjökapten som för Sven förklarade att han varit ombord på en ångare som höll ungefär samma kurs under olycksnatten och också var nära att råka ut för en grundstötning på grund av kompassproblem. Därtill kommer uppgiften som Sven senare fick ta del av om att det i området förekommit militära experiment med att fjärrstyra kompasser.”

Pamirs öde

Direkt Ålandskoppling har även underkapitlet som skildrar besättningens öde sedan den åländska stålbarken Pamir beslagtagits i Nya Zeeland, och det långa efterspelet för att få fartyget återlämnat till Åland.

Två av bokens kapitel handlar om krig och de finlandssvenskar som deltog i Australiens och Nya Zeelands frivilligstyrkor under första och andra världskriget. Ett annat återkommande tema är kärlek. När kvinnor tilläts ombord på de sista stora segelskeppen uppstod många gånger romanser. Andra kapitel berättar om brott och straff; olyckor, arv, ett mystiskt försvinnande och kedjeemigrationen från Munsala till Nya Zeeland.

K-G Olin har även sammanställt en lista med 6.000 namn och kort biografisk data om emigranter från Finlands svensk- och tvåspråkiga områden. En länk till namnlistan hittas på författaren webbsida. En snabbsökning på ordet ”Åland” ger 329 träffar.