Jag kände mig en aning udda när jag tog plats i publiken på Bentes sommarteater utan något barn med mig, men ”Rasmus på Luffen” är ju faktiskt lika mycket en gripande historia om vilsenhet, frihet och relationer, som det är en skojig barnföreställning. Kanske är det just för att jag fick ta del av föreställningen ensam och med vuxna ögon som jag kunde uppfatta Paradis-Oscars många ordvitsar, och uppskatta hans hjärtliga sätt att visa sin kärlek för Rasmus. För när den föräldralösa pojken rymmer från barnhemmet Västerhaga och ger sig ut på vägarna tillsammans med Oscar i jakten på föräldrar, är det inte helt klart vem som behöver vem mest.

Alfred Zetterman debuterar i sommarteatern, och gör en imponerande insats som Gunnar, Rasmus bästa vän på barnhemmet som inte vågar följa med på rymmen. Vänskapen mellan Rasmus och Gunnar symboliserar balansen mellan ett barns övertygelse om att det är bäst att göra som man blir tillsagd, och övertygelsen om att något bättre väntar där ute. Elvaårige Olle Svensson är föreställningens stora stjärna, och med sitt rufsiga hår och spring i benen är han som gjord för att spela Rasmus. Eric Sundberg gör ett pricksäkert jobb som Paradis-Oscar, och kemin mellan de båda huvudrollerna är det som gör att historien berör på riktigt.

Regissören Alfons Röblom har inte ändrat i manus särskilt mycket, utan låtit Astrid Lindgrens älskade klassiker vara precis som den är. Scenografin är tacksam för en historia som utspelar sig på 1910-talet, och skådespelarna rör sig på hela Bentes, inklusive ute på åkern. Ljudet i högtalarna halkar stundtals efter och växlar mellan att i perioder vara antingen för högt eller för lågt. Men med en vecka kvar av föreställningar hinner man kanske få tekniken att fungera.

Sammanfattningsvis är ”Rasmus på luffen” spännande, fin och bjuder på flera framstående rollinsatser. Det är en föreställning värd att se, med eller utan barn.