Minst 700 besökare kunde dartklubben räkna till när de tog muminföreställningen till Mariehamn i söndags. Sorlet var påtagligt av dans, handklapp och spring i ben från hundratals ungar.
TEATER - Undrar om det kommer någon när det är så här fint väder, säger vi på väg till idrottsgården.
Det myller av barn som möter oss får oss att häpna. 600 biljetter är sålda, men alla under tre år går in gratis, och de är minst hundra stycken.
- Dottern min fyller tre år i dag, hon har världens största födelsedagskalas! säger dartklubbens ordförande Sune Eriksson.
Han är mer än nöjd. Föreställningen kommer att ge en bra hacka åt Joker dart. Pengar som han lovar ska investeras i barn- och ungdomsverksamhet.
- Vi har varit dåliga på det, men nu ska vi satsa, säger han.
Över hela golvet i idrottssalen sitter det barn i alla åldrar. De klättrar på föräldrarnas axlar, kikar avvaktande på varandra och väntar på Mumintrollet.
Så släcks ljuset och Sniff kliver in.
- Hej alla barn! säger han.
- Heeej! sorlar det tillbaka.
Barnen är med. Överraskande nog sätter de flesta sig ner när föreställningen rullar igång.
Saknar mumintrollen
Föreställningen är en mycket förenklad variant av "Trollkarlens hatt". Av någon anledning är barnens favorit, Mumintrollet, knappt närvarande. Han tassar in när nästan halva föreställningen har gått, bara för att snabbt försvinna i hatten.
En kort sväng ser man Muminmamman också, men varken pappan eller Snorkfröken är med.
Och ärligt talat, svenskar som försöker prata finlandssvenska, det låter inte bra.
Fast vad spelar det egentligen för roll när barnen gillar det de ser?
Mot slutet står en lång rad framme vid scenen och dansar. En av dem är Vendla Mansén. Hon rör sig som Lilla My.
- Det roligaste var när mumin försvann i hatten! säger hon.
Varför då?
- För att man kan ju inte försvinna i en hatt! svarar hon och vrider leende på sig.
 
Läs mer om muminföreställningen i måndagens tidning.

Tone Nordling