Våld mot kvinnor har fått stort fokus i media under de senaste månaderna både på Åland (Ålandstidningen) och i våra grannländer. Särskilt i Sverige är de som arbetar med våld mot kvinnor oroliga för tendensen att skära ner på resurser för arbetet, samtidigt som våldet mot kvinnor har eskalerat under våren 2024 med sex mördade kvinnor på fyra veckor.

Finland är fortfarande ett av Europas farligaste länder för kvinnor med 15–30 mördade per år. Och det börjar tidigt. Enligt en finländsk rapport (Statsrådet undersöknings- och forskningsverksamhet 2022) är det ”anmärkningsvärt vanligt med våld i parrelationen bland flickor i åldern 16–17 år: 36 procent av flickorna har varit i ett parförhållande och 45 procent av dem har utsatts för våld av sin partner”.

På Åland visar undersökningen Hälsa i skolans resultat att också här finns problem med sexualiserat våld bland unga. Det är därför bra att ämnet synliggörs för det behövs kunskaper och ständiga påminnelser om problemet.

Våld mot flickor och kvinnor ett stort samhälls- och jämställdhetsproblem. Kvinnor utsätts i jämförelse med män oftare för grovt, upprepat och kontrollerande våld från en partner. Vi behöver bli bättre på att uppmärksamma tecken, mekanismer och händelsekedjor som vi vet ökar risken för våld, som bland annat att partnern är kontrollerande och isolerar den utsatte. Det finns gemensamma nämnare för våldsutsatta kvinnor, berättar bland annat Emma Björkman Molin, som jobbat i Alla kvinnors hus, i Ålandstidningen den 13.3: ”Begränsning och anpassning. De har förlorat inflytande eller makten och kontrollen över sitt eget liv”.

Skilsmässa är ett vanligt skede som kan utlösa våld. Våld under graviditeten är en annan riskfaktor. Hafrún Finnbogadóttir har i sin forskning visat att den största riskfaktorn är att tidigare ha varit utsatt för våld, och att våldet ökar i takt med att graviditeten fortskrider. Det är därför viktigt att barnmorskor frågar gravida om våld i ett tidigt skede.

Det skulle över lag vara viktigt med frågerutiner kring våld i olika verksamheter, i socialtjänsten, i vården, hemtjänsten, hos tandläkarna, på arbetsförmedlingen med mera, och att inte ha en snäv synen på våldet, något som Marja Rantala, Finlands rapportör om våld mot kvinnor, säger i Hufvudstadsbladet den 27.2.2023: ”Tror man att det bara handlar om när en kvinna har blåmärken, har man en väldigt snäv syn på hur kontroll och våld i parrelationer kan se ut”.

Det behövs kunskaper om det könsbaserade våldet, kunskaper om normaliseringsprocessen, om utsatta och kritiska situationer, om maktrelationer. Kunskaper i våld i nära relationer är en förutsättning för att ge adekvat professionellt bemötande. Kunskaper påverkar våldsförståelsen som stödgivaren eller myndigheten har, och vidare det stöd som ges. Sara Helmersson m.fl. har visat hur aktörer inom ”stödfältet” arbetar utifrån två delvis motstridiga stödideal: ett kvinnoemancipatoriskt och ett behandlingsfokuserat.

Ett emancipatoriskt stödideal handlar om att frigöra kvinnor genom att tro på dem, avlasta dem från skuld och främja det egna beslutsfattandet. Det utgår från en könsmaktsanalys och en strukturell våldsförståelse. Det behandlingsfokuserade stödidealet utgår å andra sida från en förståelse av våld kopplat mer till individ och (par)relationer.

I praktiken blandas dessa mer eller mindre. Genom att studera båda perspektiv kan vi komma till insikter i hur perspektiven påverkar vår förståelse för hur problemet och dess lösningar formuleras.

Strukturella förklaringsmodeller till mäns våld mot kvinnor tenderar i dag ofta att tonas ner för att ersättas av en könsneutral, individualiserad och/eller relationell. Men problemet med en ensidigt relationell våldsförståelse är att den lätt glider in på åtgärder och bemötanden som inte alltid tydliggör var skulden ska ligga, det vill säga hos våldsutövaren. Ett behandlande bemötande kan dessutom kännas förminskande. Och det finns en risk att våldsrelationer fortgår om det ingjuts hopp hos kvinnan om att våldsutövaren kommer att ändra sitt beteende.

Relationella perspektiv i en verksamhet som hanterar våld i nära relationer är problematiska. Den terapeutiska rollens objektivitet har problematiserats av många forskare på området, eftersom neutralitet i arbetet med våld i nära relationer aldrig gynnar den utsatta parten. Av samma orsaker kritiseras medlingsförfarandet vid våld i nära relationer.

Istanbulkonventionen, som Åland antagit och som är Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, handlar inte enbart om våld i nära relationer. Istanbulkonventionen syftar till åtgärder mot alla former av våld mot kvinnor och flickor, också utanför hemmet, det handlar förutom om våld i nära relation och hedersrelaterat våld och förtryck, om sexuella trakasserier i skolan och på arbetsplatser, könsrelaterat våld på nätet, sexuella trakasserier, prostitution och människohandel för sexuella ändamål, kommersialisering och exploatering av kvinnokroppen i reklam, medier och pornografi.

Konventionen slår fast att våld mot kvinnor är könsrelaterat på strukturell nivå. Våld mot kvinnor sker både i offentlig miljö och i privata sammanhang.

Begreppet ”Våld i nära relationer” i likhet med familjevåld och lägenhetsbråk tenderar däremot att osynliggöra kvinnors utsatthet. Även om ambitionen är god och viljan är att innefatta alla som kan utsättas, män, barn och hbtqia-personer får inte arbetet med våld i nära relationer ske på bekostnad av kunskaper om kön och makt.

Det behövs en politik som inte bara pratar om mäns våld mot kvinnor utan också prioriterar frågan i sin styrning och budget. Det är självklart också viktigt att polisen kan fortsatt ha hög prioritet gällande mäns våld mot kvinnor även när andra våldsbrott och andra brott ökar.

Kristin Mattsson