De svarar båda skriftligt på Ålandstidningens frågor.

Camilla Gunell säger att lantrådet kan aktualisera en diskussion om arvodena med alla inblandade.

– Men människor reagerar otroligt starkt på tidpunkten och den procentuellt höga höjningen eftersom många har det så tufft ekonomiskt och allt blir dyrare.

Camilla Gunell har inte hört att någon anser att en minister inte är värd nivån på arvodet med tanke på uppdragets karaktär.

– Men höjningen upplevs för drastiskt på en gång. Kanske den borde tas stegvis.

Skulle du kunna tänka dig att sända ditt arvode frivilligt på något sätt, med tanke på sparkraven ni har satt?

– Den diskussionen kan lantrådet ta upp. Alla behöver i så fall vara eniga och göra likadant. Även lagtingets arvoden borde i så fall sänkas så att relationstalet blir det samma.

Felriktad kritik

Arsim Zekaj förstår att höjningen väcker starka känslor, men menar att kritiken kan vara felriktad eftersom landskapsregeringen inte har befogenheten att själva sätta eller justera arvodena.

– Personligen har jag, många år innan jag antog detta uppdrag, valt att skänka bort en betydande del av mina arvoden. Detta är en tradition som jag avser att upprätthålla, oavsett storleken på arvodet.

Om att sänka arvodet skriver han så här:

– När det kommer till frågan om att sänka arvodet, anser jag att det inte är min roll att göra den bedömningen. En arvodeskommitté har tillsatts just för att hantera dessa frågor, så att politiker som jag inte ska behöva fatta beslut i sådana ärenden, vilket kan leda till potentiella intressekonflikter. Om jag får uttrycka en personlig synpunkt, är det viktigt att balansen mellan arvodena för lagtingsledamöter och ministrar bibehålls. En eventuell justering av arvodena bör därför omfatta både lagtinget och regeringen, eftersom dessa arvoden satts i relation till varandra. Det är centralt att upprätthålla en rättvis och proportionerlig ersättningsstruktur i vårt politiska system.