Christina Wikner-Löthman jobbade som specialiserad sjukskötare inom psykiatrin 1994 och var därmed involverad i omvårdnaden av Estoniaöverlevare på Ålands centralsjukhus.

– Det var en väldigt speciell olycka och när jag blir påmind om den känns det som om allting hände i går.

När hon först fick höra talas om en fartygsolycka trodde hon att det gällde en flyktingbåt.

– Sedan ringde min chef och sade att jag skulle slå på tv:n. När jag förstod vad som hade inträffat begav jag mig till Mariehamns sjukhus för att hjälpa till med omhändertagandet av de Estoniaöverlevare som väntades anlända.

Väl förberedda

Hon säger att sjukhuspersonalen var väl förberedd på att hantera katastrofen.

– Olyckan var hemsk men vi visste vad vi skulle göra. På sjukhuset hade vi en krishanteringsplan som jag hade varit med och tagit fram.

Hon säger att hon hade gått på många krishanteringskurser tillsammans med sina kollegor innan Estoniakatastrofen inträffade och att de därmed hade bra koll på hur man hanterar olika olyckor.

– Vi hade en vårdare vid varje överlevares sida. Det viktigaste vi kunde göra var att vara närvarande och finnas tillgängliga för deras behov.

Mediakaoset

Christina Wikner-Löthman minns att hon tillsammans med sin chef fick svara på journalisternas frågor rätt omgående efter olyckan.

– Vi berättade om vår planering och om hur vi tog hand om överlevarna. Vi ville inte säga något om överlevarnas upplevelser.

Trots den på förhand utarbetade krishanteringsplanen säger hon att sjukhuset inte visste hur man skulle hantera medierna.

– Vi var oförberedda på alla journalister som dök upp.

Hon säger att journalisterna praktiskt taget kastades ut från sjukhuset.

– De fick sämst bemötande av alla, det borde funnits någon på sjukhuset som ansvarade för kontakten med pressen. Jag tänkte inte på det då under katastrofen men det har gnagt i mig mycket efter det.

Ett utdraget samtal

Dagen efter att Estoniaöverlevarna hade anlänt till Mariehamns sjukhus träffade hon dem under ett krishanteringssamtal, en så kallad debriefing.

– Jag var med och höll i debriefingen med ett par kollegor. Tillsammans med överlevarna pratade vi om katastrofen och om deras upplevelser.

Hon säger att det kändes lite spänt att leda samtalet och att det drog ut på tiden eftersom det behövdes tolkar som kunde kommunicera med överlevarna.

– Efter debriefingen fick överlevarna lämna sjukhuset och några av dem ställde upp på att prata med journalisterna om sina upplevelser.

Tiden efteråt

Hon säger att det var svårt att återgå till det normala i arbetet efter Estoniakatastrofen.

– Det kändes som om patienternas bekymmer var mycket mindre än Estoniaöverlevarnas även om jag förstod att individuella problem är svåra att jämföra med andras. Jag fick arbeta med att tränga bort den känslan under en tid efter katastrofen.