Stefan Björkbom jobbade som primärvårdschef på Ålands folkhälsoförbund 1994.

– Eftersom jag ansvarade för primärvården var jag även med i katastrofledningsteamet. Vi hade fastställda planer att följa vid större olyckssammanhang, men ingen hade räknat med att en olycka som den av Estonias omfattning kunde inträffa.

Han minns att han väcktes mitt i natten av att akuten ringde honom och meddelade att Estonia hade förlist.

– Först trodde jag att det var frågan om en övning och då sade de till mig att slå på nyheterna.

Därefter begav han sig till sjukhuset för möte med katastrofledningsteamet.

– Man frågade om någon ville fara till Utö och hjälpa till så jag anmälde mig som frivillig.

Tillsammans med en sjukskötare och en brandman flögs han fort ut till Utö, i närheten av olycksplatsen, i gryningen.

Första läkaren på plats

Väl på Utö var han inledningsvis den enda läkaren på plats.

– Militären hade förberett och organiserat räddningsarbetet mycket väl. Jag var helt fokuserad på min arbetsuppgift och att rädda liv så jag reflekterade inte över olyckan som sådan.

Han säger att arbetet löpte smidigt eftersom överlevarna för det mesta anlände en och en med räddningshelikoptrarna.

– Många av de överlevare som kom till Utö var ester och många var unga män i god fysik. Få av dem var i behov av någon medicinsk vård.

Tillsammans hjälpte sjukvårdsteamet, militären och Utöborna till att ta hand om överlevarna.

– Vi såg till de inte var skadade och höll dem sällskap. Men de flesta överlevare var nog rätt chockade och tystlåtna.

Ville inte tala om det

Tillbaka på Åland kunde Stefan Björkbom landa i det inträffade.

– Jag blev mer medveten om katastrofen och reflekterade kring dess omfattning.

Till en början tänkte han mycket på det som hade inträffat, men han undvek att tala om sina egna upplevelser med utomstående.

– Jag ville till exempel inte föreläsa om mina erfarenheter för andra, det hade blivit för tufft.

Länge kände han även obehag för ljudet av flygande helikoptrar, det påminde för mycket om arbetet på Utö.

– Jag tror inte att jag hade blivit lika berörd av olyckan om det inte vore för att jag var involverad i räddningsarbetet, men jag ångrar inte att jag deltog.

Tankar om de anhöriga

Stefan Björkbom säger att civila olyckor ofta medför större trauman än förluster vid konflikter.

– Civila olyckor är oförutsägbara, man räknar inte med att de kan inträffa.

Han tror att Estonia diskuteras än i dag eftersom många anhöriga aldrig fick tillbaka kvarlevorna av sina saknade.

– De kroppar som gick förlorade kunde aldrig begravas, därför känner nog många anhöriga att de aldrig fick något tydligt avslut på olyckan.

Han säger att han aldrig skulle få för sig att se på den dramatiserade tv-serien av katastrofen.

– Den kanske fungerar som ett slags terapi för vissa men mig tilltalar den inte alls.