Kvinnan flyttade i fjol in i ett bostadshus i Mariehamn. Kerstin Kronqvist säger att både hon och en läkarkollega, som bor i närheten, ganska snart märkte att något var fel.
– Hon vandrade omkring i trapphuset och pratade, skrek åt folk från sin balkong och kastade sopor över räcket. En dag hade hon lagt ut sin smutstvätt i trapphuset och när vi frågade henne om det sa hon att det var hennes systers. I stället för att ta in den lämnade hon tvätten i källaren med en arg lapp till sin syster, berättar Kerstin Kronqvist.
De båda läkarna försökte ordna så att kvinnan skulle få vård, och skrev varsin orosanmälan till äldreomsorgen i Mariehamn. Efter lite påtryckningar fick de kontakt med hemvården, som erbjöd måltidsservice och dagliga vårdarbesök till kvinnan.
– Men det här är en människa som inte själv förstår att hon är sjuk. Hon lämnade maten hemvården gav henne ute åt måsarna och ibland släppte hon inte in hemvården, som bara konstaterade att de fick försöka på nytt nästa dag, säger hon.
Till slut, efter ett antal telefonsamtal, lyckades Kerstin Kronqvist få hemsjukvården att ordna en grundlig undersökning av kvinnan.
– Efter det klarnade anledningarna till varför hon beter sig som hon gör. Men att säga åt en människa som inte har någon sjukdomsinsikt att hon måste börja äta medicin fungerar inte, säger hon.
Samtal kastades runt i timmar
Tillsammans med den andra läkaren insåg Kerstin Kronqvist att det förr eller senare skulle komma att ske en allvarligare incident, något som kunde kräva en akut remiss till sjukhus eller sluten vård, och att de behövde vara beredda.
– Vi var inställda på att det troligtvis händer under natten. När det både finns en fysisk och en psykisk komponent bakom en psykos, alltså en dubbeldiagnos, blir det ofta svårare att skilja på vad som är verkligt och vad som inte är det när det är mörkt, säger hon.
En natt låste kvinnan sig ute, irrade omkring och ringde sedan på en grannes dörr. Hon var frusen och blöt och visste inte var hon befann sig, och grannen ringde bostadsbolagets serviceman som kom för att låsa upp. Kvinnan sade att hon väntat i timmar, trots att det inte gått mer än en halv timme, sade att hon inte bor i huset och kände inte igen sin lägenhet förrän dörren låstes upp. Dagen därefter släppte hon inte in hemvården.
– Då konstaterade jag och kollegan att nu är det dags, och jag ringde till hälsocentralen, säger Kerstin Kronqvist.
Hon möttes då av en telefonsvarare som sade att någon skulle ringa upp henne senare. I stället ringde hon akutmottagningen, som hänvisade henne till hälsocentralen eller till att ringa 112. Då hon ringde 112 kopplades hon till ambulansen, som sades kunna koppla henne direkt till hälsocentralen, men fick beskedet av ambulanspersonalen att de inte kunde det.
Efter det ringde hon till ÅHS växel som kopplade henne till hälsocentralen, som då inte svarade, antagligen för att de var upptagna. Efter att på nytt ha ringt 112 och de i sin tur ringt hälsocentralen fick hon beskedet att de blivit informerade och att en ambulans är på väg.
– Sedan gick det en lång tid, så jag ringde ÅHS växel på nytt och de kopplade mig till hälsocentralen, som igen sa att ambulansen var på väg men hade behövt ta ett annat ärende först. Efter det dök polisen upp för att hälsocentralen kastat bollen till dem. Vi pratade och enades om att det här var ett vårdärende och inget annat. Tre timmar efter det första samtalet till hälsocentralen kom det äntligen en hvc-läkare och en ambulans, säger hon.
Vård mot sin vilja
Vid det laget var kvinnan, enligt Kerstin Kronqvist, helt oförstående till varför ambulanspersonalen kommit för att fråga hur hon mår. Hon agerade avvisande och sa att hon inte varit vilse under natten, utan på kryssning till Sverige.
I ungefär en timme försöker ambulanspersonalen utan framgång övertala kvinnan att följa med för en undersökning, under vilken tid hon började agera verbalt aggressivt. Till slut remitterades hon till en undersökning för att avgöra om hennes psykotiska tillstånd eventuellt innebar att hon var i behov av vård oberoende av hennes vilja.
Detta skedde den första helgen i oktober. En knapp vecka senare nåddes kvinnans anhöriga och Kerstin Kronqvist av beskedet att kvinnan var klar att skrivas ut.
– När man gör en undersökning av den här typen har man tre dygn på sig att avgöra om någon behöver vård oberoende av viljan. Det beslutet kan man ta när någon är mentalt sjuk, alltså har tappat kontakten med verkligheten och på grund av det utgör en fara för sig själv eller för andra, samt om man kan anta att personens tillstånd kommer att försämras utan vård eller om andra vårdmöjligheter inte passar eller är uttömda. I det här fallet har man tydligen beslutat att det inte behövs, flyttat henne till en annan avdelning i tre dagar och sedan bedömt att hon är utskrivningsklar, säger Kerstin Kronqvist.
Fotnot: Ålandstidningen har varit i kontakt med kvinnans närmaste anhörig som gett sitt godkännande till publiceringen.