Efter 16 timmar i bussen anländer vi till vårt polska övernattningsställe, Jablonna, i utkanten av Lublin. Klockan är 04.27 på måndag morgon. Den polska natten är stjärnklar och benmärgskylande kall, tankarna går osökt till de flyende ukrainare som inte har ett varmt krypin för natten. Efter en förvirrad och förvirrande incheckning tilldelas vi våra rum. Vi kryper ner i de varma sängarna med vetskapen att det, inte alls långt bort, råder ett oerhört lidande – ambivalensen och känslan av orättvisa når ytterligare höjder – hur ska vi kunna sova här med gott samvete?

Morgontimmen kommer, och med den några värmande solstrålar, utanför hotellanläggningen pågår det aktiviteter. En internationell hjälporganisation för barn, ”Drying little tears”, packar sina minibussar och ger sig av i konvoj, destinationen är för oss okänd.

– Good luck Åland, säger en av förarna genom sin nervevade sidoruta.

”Good luck Åland”, tre väldigt enkla ord som man i normala fall bemöter med ett slentrianmässigt tack – men just den här dagen penetrerar de varenda en uppbyggd skyddsmur.

Enormt hjälpbehov

Någon timme passerar och vid 12-tiden på måndagen anländer de första sex personerna som ska följa med till Åland – två mammor med sina unga barn. De har varit på flyende fot i tolv dagar, de är hungriga och rädda.

Det är nu Elena Moskalets, Tetiana Tymoshenkos och Vitali Sorokos bakgrund och kunskaper i det ukrainska språket verkligen kommer till sin rätt. Med lugnande tonläge guidas familjerna in i hotellets matsal där Emilia Dziuba har övertalat personalen att duka fram den nyss bortplockade frukostbuffén på nytt.

Med lite mat i magen slappnar de yngsta barnen av något, föräldrarna sitter däremot försjunkna i tankar. Även om vi inget annat vill än att ge alla den tid de behöver, måste vi ge oss av. Ännu en gång packar vi bussen och åker för att leverera våra medhavda varor. Efter en skumpig, men ganska kort färd, stannar vi vid lokala Emmaus lager en bit utanför Lublin. Tid är en bristvara och vi bildar snabbt en mänsklig kedja för att lossa delar av de åländska förnödenheterna. Arbetsledaren vid Emmaus, Stawek Bednarski dirigerar varorna rakt in i en mindre lastbil.

– Behovet är enormt och vi kommer att köra ut den här försändelsen på en gång, säger han.

Till sin hjälp har han nyligen inresta Arizonabon och amerikanen Miguel Gomez som bor tillfälligt på Emmausområdet och gör vad han kan för att erbjuda människor lite lindring. Miguel Gomez är här för att hans ukrainska fästmö, Viktoriia Hrybakina lyckades fly över gränsen när kriget bröt ut.

– Jag tvekade inte att komma hit när hon berättade hur otroligt stort hjälpbehovet är, säger han och omfamnar fästmön.

Värmande servering

Lika snabbt som vi dök upp drar vi vidare – en bit bort väntar ytterligare flyktingar på sin väg mot det okända, tillika en väg till säkerheten. 24 håglösa ansikten möter oss och många undrar om de har hittat rätt buss, några gråter, andra bara fryser. Men ute på gatan, framför förarhytten, har Christian Ekström dragit i gång gasolköket. En stor gryta, rykande het soppa är snart klar att serveras på papperstallrikar.

Maten värmer och uppskattas, och medan vi plockar undan köket säger Christian Ekström att han har serverat mycket mat i sina dagar:

– Men rent känslomässigt var det här de bästa serveringarna i mitt liv.

18-åriga Ruslana Horbunova har med sig sin vän, en liten pudel vid namn Linda.

– Jag hade aldrig kunnat lämna henne här, säger hon och sätter sig i bussen.

I övrigt är de 24 nypåstigna, av förklarliga skäl, inte särskilt pratsamma. Alla hittar en ledig yta i bussen, vi åker vidare de 150 återstående kilometrarna mot Warszawa där ytterligare några ska stiga på. 150 av de mest tystlåtna, men också mest tillfredsställande kilometrarna i mångas liv.