Det luktar lite bajs i Godby bibliotek. Flera föräldralediga mammor - och en pappa - trängs med sina respektive bebisar sagorummet. På golvet har man lagt ut filtar som efter föreställningen fungerar som ett tillfälligt skötbord för hastiga blöjbyte.
TEATER Redan innan föreställningen sätter igång möter skådespelerskan Karin Larsson från Ögonblicksteatern sin unga publik och deras föräldrar. De hälsar och leker tittutlekar. Det är trångt bland publik, filtar och väskor men publiken är liten. Längst fram finns plats för tio-tolv spädbarn i knät på sina följeslagare, ytterligare några till får plats bakom på stolar.
Ger gensvar
Det handlar om en liten hund Voff. Först är han glad, sedan ensam, rädd och arg. Till slut får han krypa upp i en varm famn.
-Nu börjar det!
Utrustad med en gonggong lyckas skådespelerskan Karin Larson trolla fram koncentration. En flicka på några månader kryper spontant fram till hundens kappsäck och börjar slå på den med ena handen. Hon får snart sällskap av en jämnårig entusiast.
Anmärkningsvärt många bebisar sitter med sträckta halsar, följer med, reagerar och ger gensvar på direkta tilltal.
Hunden kramar sin mamma och barnen kramar sina mammor. Hunden är glad och barnen gurglar nöjt. Hunden börjar yla och de gör även barnen.
Äter instrumenten
Sångerna har de klassiska barnsångsrytmerna. De viftas med händer i luften och många vill krypa fram och känna på hunddockan.
Halvvägs genom föreställning är det som om bebisarna ger en hemlig signal till varandra. Koncentrationen släpper några sekunder och de vänder scenen ryggen. Lika snabbt får de syn på hunden igen och vänder sig om.
På slutet delar Karin Larson ut små äggformade maracas i grälla färger. De flesta hamnar i munnen istället för i handen.
-Visst smakar de gott, säger Karin.
På bebisteater är allting tillåtet.
 

Liz Lindvall