På däck till skolfartyget ms Michael Sars fladdrar en banderoll i vinden: ”Rädda Michael Sars.” Nio studenter, förstaårselever på sjökaptensutbildningen vid Högskolan på Åland, sitter tätt samlade i ett klassrum ombord. Men det är inte bara vinden som blåser upp stämningen. När samtalet glider in på landskapsregeringens planer att sälja skolfartyget blir tonläget skarpt.
– Många av oss valde Åland just med anledning av fartyget. Utan det skulle vi nog inte ha sökt oss hit, säger Oliver Berntsson Barnevik, en av studenterna.
Ett levande klassrum
De har precis avslutat en fyra dagar lång resa där de seglat mellan Mariehamn, Kökar och Åbo innan de återvände till hemhamnen. På vägen har de lärt sig navigera, jobba som besättning och hantera allt från lagarbete till tekniska utmaningar.
– Det är ovärderligt. Här får vi göra misstag och lära oss av dem. Det gör inget om det blir lite krångel, det är ju därför vi är här, säger Oliver Berntsson Barnevik och får medhåll från flera klasskamrater.
Tidigare i höst firades att det är 170 år sedan den första sjöfartsutbildningen startade på Åland. Men enligt studenterna riskerar försäljningen av fartyget att leda till en kedjereaktion. Försvinner fartyget, försvinner också studenterna – och kanske i förlängningen hela utbildningen.
– Det känns som att det här är första steget mot att lägga ner sjökaptensprogrammet. Och vad händer sedan? Går de tekniska linjerna samma väg?, säger Rasmus Zetterberg.
För många var just den praktiska erfarenheten avgörande när man valde utbildning. Flera studenter säger att de redan funderar på alternativ, som att byta till skolor i Kalmar eller Åbo.
Politikens ansvar
Studenterna är tydliga i sin kritik. De menar att en försäljning av fartyget är ett kortsiktigt beslut som får långsiktiga konsekvenser.
– Vi är framtida skattebetalare. Här sitter unga människor som vill bo kvar och bidra till samhället, säger Fredrik Pettersson.
– Hade jag varit politiker hade jag inte velat bli ihågkommen som den som lade ner 170 års historia, säger Oliver Berntsson Barnevik.
Med skolfartyget som sitt flytande klassrum känner studenterna sig rustade för praktikperioderna som väntar. Men enligt deras uppfattning hänger framtiden för sjöutbildningarna på en skör tråd.
– Under kriser har det historiskt alltid varit sjöfarten som räddat ekonomin. Det man borde göra är att satsa på utbildningen och locka fler elever, inte lägga ner, säger Fredrik Pettersson.
Så tycker personalen
Personal vid Högskolan på Ålands sjöfartsutbildningar uttrycker stark oro för framtiden.
Samtidigt ifrågasätter de politikernas brist på dialog och varnar för att felaktiga påståenden har fått dominera debatten.
– Det är svårt att förstå varför vi inte fått vara med i diskussionen. Vi fick höra om planerna på att sälja Michael Sars samtidigt som besättningen – av en slump, säger en av de anställda.
Personalen är kritisk till vad de beskriver som missvisande påståenden i den offentliga debatten. Exempelvis hävdas att fartyget kräver stora underhållskostnader, något som de som arbetar med underhållet motsätter sig.
– Michael Sars är väl underhållen och har moderniserats flera gånger. Jag förstår inte vad ministern menar med ”stora kommande underhållskostnader”.
Påståendet att det inte går att kombinera arbete och studier på Åland får också kritik.
– Vi har studenter på alla våra linjer som jobbar samtidigt. Men har någon politiker brytt sig om att fråga? Det är skrämmande hur mycket ”alternativa sanningar” i bästa Trump-stil som florerat i debatten.
Enligt personalen är Michael Sars inte bara ett skolfartyg utan ett pedagogiskt verktyg som ger studenterna möjlighet att öva praktiskt i en trygg miljö. På kommersiella fartyg, där många gör sin praktik, saknas ofta tid och intresse för att handleda studenter.
– Här får de göra misstag och lära sig av dem utan att någon blir arg. På många fartyg är det svårt att få ordentlig handledning. Ibland vet studenterna inte ens vem som är deras handledare.
Oro för framtiden
Osäkerheten om fartygets framtid påverkar både studenter och personal. En pågående förnyelse av studieplanerna försvåras eftersom det är oklart vilka resurser som kommer att finnas tillgängliga.
– Vi arbetar med nya planer och marknadsföring inför nästa läsår, men vi vet inte om vi kan räkna med Michael Sars. Hon är vårt största trumfkort jämfört med andra skolor.
Personal påminner om att sjöfartsutbildningarna är en grundpelare för Åland. Många lokala företag har tidigare studenter anställda. Dessutom är sjömän utbildade på Åland eftertraktade på fartyg i både nationell och internationell trafik.
– Våra studenter är en bristvara. Gå ombord på vilket fartyg som helst på Åland och kolla hur många i besättningen som utbildats hos oss.
För att stärka sjöfartens framtid efterlyser personalen ett bredare samarbete.
– Att förtydliga och klargöra vad utbildningarna är och hur strukturen ser ut är viktigt. Skolorna, rederierna och branschen behöver tillsammans visa varför sjöfart är en framtidsbransch.
Krav på dialog
Personalens budskap är tydligt: skolan måste inkluderas i diskussionen och se till att förändringar planeras med långsiktig hållbarhet i åtanke.
– Det jag kan önska är att man i stället för att spekulera och prata om dåtid, pratar med oss på sjöfartsutbildningarna i dag. Vi informerar mer än gärna om hur de ser ut och hur vi tänker oss att det ska se ut i framtiden.
