I går besökte Svensk Kärnbränslehantering Åland för ett informationsmöte om slutförvaret.
Det blev en stundtals hätsk debatt som bland annat handlade om påstådda radioaktiva utsläpp.
Men slutförvar blir det, oavsett vad Åland anser i frågan.
KÄRNKRAFT I dag samlas allt svenskt kärnavfall i ett tillfälligt lager, det så kallade CLAB. Där kan det inte lagras för evigt. Lagret kräver underhåll, personal och då och då reparationer. Dessutom släpper det ut en liten mängd radioaktivitet. På 100.000 års sikt är det otänkbart.
2022 beräknas bygget av slutförvarsanläggningen i Forsmark ha kommit i gång. Just nu arbetar den svenska myndigheten SKB, Svensk Kärnbränslehantering, med den miljökonsekvensbedömning som ligger till grund för ett kommande regeringsbeslut. Som ett led i verkets öppenhetsprincip besökte en delegation i går Åland.
Stämningen på mötet blev snabbt irriterad. Många av åhörarna hade mycket bestämda åsikter i frågan, och var tydligt oroliga för att slutförvaret på sikt ska skada Östersjön. Och, som flera påpekade: 100.000 år är jättelång tid. Hur kan SKB garantera att inte en jordbävning orsakar läckage?
Miljöminister Katrin Sjögren uttryckte en försiktig tveksamhet till hela projektet, men var ändå glad för besöket.
- Vi lyfter på hatten för Sveriges öppenhet i den här frågan. Det är faktiskt lättare att diskutera med Sverige än med Finland, sade hon.
Långt från färdigt
Ännu återstår mycket pappersarbete innan spaden kan sättas i marken. Först 2022 kan arbetet som tidigast komma igång. Sedan ska bergrummet fyllas under en 50-årsperiod innan det förseglas. För gott. Allting fylls igen, gångarna med bentonitlera och vägarna som går 500 meter ned i berget med grus.
- De flesta västländer har liknande modeller; Frankrike, Tyskland, Belgien och Kanada gör på liknande sätt. Det som skiljer sig åt är de geologiska förutsättningarna. Man anpassar sina förvaringskapslar för de lokala förhållandena, säger Saida Engström, chef för avdelningen för miljö och samhälle på SKB.
Den svenska kapseln ska klara det mesta, menar SKB. Även om ms Sigyn sjunker med full last av kapslar klarar de sig under långa tider på ned till 200 meters djup. De kan släppas i marken från 9 meters höjd och de ska, omgärdade av lera, hålla tätt i hundratusentals år.
Många frågor på mötet handlade om hur man kan vara säker; säker på att berget håller, säker på att det inte blir jordbävning, säker på att inget läcker ut och säker på att inget händer på hundratusentals år.
På det finns förstås inga svar. Ingen kan se in i framtiden. I stället försökte SKB:s representanter, med Erik Setzman i spetsen, förklara att man försöker förutse allt som går att förutse, och att platsen är så noggrant vald som möjligt om något trots allt skulle inträffa:
- Kravet är att slutförvaret ska stå för maximalt en procent av den naturliga bakgrundsstrålningen.
Många frågor
Två timmars fri debatt senare var Saida Engström nöjd med Ålandsresan.
- Folk har haft väldigt många frågor, och jag märker på frågeställningarna att det finns ett underskott av information. Jag satt själv med i en MKB-grupp på 90-talet och då var Åland med. Sedan tappade vi den kontakten, så nu finns det ett uppdämt behov om att prata om de här frågorna.
Vad skulle hända om Åland sade tvärt nej till slutförvaret i Forsmark?
- Det beror på vilka synpunkter ni kommer med. Via Esbo-konventionen har ni möjlighet att framföra era åsikter.
Visst, men om det blev ett åländskt tvärnej?
- Om vi anser att slutförvaret är säkert där, säkert för svenskar och säkert för de som bor i Östhammar, då tror jag att man samtidigt kommer fram till bedömningen att det är säkert för ålänningar.

Fredrik Granlund