Det är sen lördagskväll, klockan närmar sig 23.45, en buss fylld till brädden av förnödenheter rullar sakta över rampen till Viking Gabriella. Tio ålänningar, många av dem med ukrainsk bakgrund, samlas i hamnterminalen i Västerhamn.

Alla får en biljett i handen och traskar mot passagerargången, några känner redan varandra, andra hälsar försynt och presenterar sig. Men en sak har vi alla gemensamt – hela gruppen har siktet inställt på Lublin i östra Polen. Där ska hälften av varorna lämnas av.

Det vilar ett svårbeskrivet men samtidigt uppenbart lugn över gruppen när vi kommer ombord, en efter en söker vi oss snart till våra hytter, en stunds vila känns viktigt inför den långa bussresan. Sömnen blir sisådär, och när vi slår upp ögonen på söndagen, vaknar vi till nyheterna om en rysk raketattack endast något tiotal kilometer från den polska gränsen – nyhetsbilder på ballisitiska missilers förödelse kablas ut och syftet med resan, viktighetsgraden, gör sig påmind i maggropen.

En stund senare kör vi i land i Helsingfors, hamnarbetarna som vet att vi kommer dirigerar oss rakt ombord på nästa färja, Viking XPRS mot Tallinn. Bakom vår buss på bildäck parkerar en finländsk brandbil utsmyckad med blågula, ukrainska flaggor – en av många gåvor på väg till det ukrainska folket.

Makalöst av ålänningarna

Vi rullar i land i ett vårljummet Tallinn. Bussen, med rum för 50 personer, är packad till bristningsgränsen, framför oss har vi en 16 timmars färd. Någon timme in blir motorns monotona molande nästan hypnotiskt, för att inte tala om sövande – de flesta av oss slumrar till en stund, någon vaknar med ett ryck, skrattar lite yrvaket och somnar om igen. De vårlika förhållandena som mötte oss i hamnen är nu som bortblåsta och ersatta av en kylig grådisighet.

Asko Haataja är en av två busschaufförer på resan, Christian Ekström alternerar med honom och under sin lediga stund tar han också hand om gruppen när det kommer till mat – vilken klippa, precis som alla andra frivilliga.

Han är också en av initiativtagarna till hela resan och medan han ordnar med maten berättar han om sin vän från Sverige som härom dagen kom hem från ett motsvarande äventyr.

– Han mötte väldigt chockade och traumatiserade flyktingar som hade lämnat sina hem utan några som helst ägodelar. Det var hjärtskärande att lyssna på, säger han.

Med så gott som ingen förvarning fylldes bussen av förnödenheter. Christian Ekström kliver över säckar, väskor och lådor för att hitta det han söker.

Trodde du själv att det skulle se ut så här i bussen – att folk skulle ställa upp på det här viset?

– Jag visste inte vad jag skulle tro, men det är helt makalöst hur ålänningarna har ställt upp. Många hörde av sig och ville veta exakt vad som efterfrågas där nere – och precis allt vi har begärt finns i bussen i dag.