Anna Häger är uppvuxen i Hammarland, Postad. Eller egentligen lika mycket i Mörby där hennes mamma Annette Häger-Ahlström hade sitt spinneri och sin hantverksverksamhet under Annas barndom. Där i Mörby fanns mormor och morfar, mostrar och morbröder och kusiner.

– Många tog ansvar för att det blev folk av en, säger hon med värme i rösten om släkten som hon beskriver som driftig, företagsam och med många järn i elden.

– Det är ett släktdrag att alltid ha något på gång, säger hon och berättar om starka förebilder och inneboende egenskaper från skärgården.

– Att man tar vara på resurserna – det som omger en. Man klarar sig själv och jobbar tillsammans.

Genomgående finns självklarheten i att ha en framåtanda och att vara företagsam, och att vara entusiastisk till nytänkande. Sin egen hållbarhetsresa beskriver hon i det närmaste som någonting som finns i hela hennes väsen – i själen.

– Jag har aldrig reflekterat över det.

När hon var yngre tilltalade det henne inte när folk spekulerade över vad hon ville bli i framtiden. Det gjorde aldrig hennes föräldrar.

– De har aldrig pushat mig kring vad jag skulle bli. Och morfar har haft enormt många strängar på sin lyra, säger hon om morfar Bengt Häger.

Det handlade snarare om att det skulle bli vettigt folk av ungarna, och sedan fick man se vart livet förde en, menar hon.

– Att tidigt måla in sig i ett mentalt hörn riskerar att man bränner okända broar kring vart livet kan ta en.

I stället påtalar hon nyfikenheten – friheten att göra precis vad man vill. Hon återkommer till de starka skärgårdskvinnorna, arvet efter dem.

– Det har helt klart präglat mig i den jag är. De karaktäriserar det tysta men ändå starka ledarskapet. Att samhället kan frodas och grönska genom att göra det bästa av förutsättningarna.

Satsade på sången

Under uppväxten hade Anna ett stort musikintresse.

– Det har varit genomgående i hela min familj. Mycket kultur överlag. För min del började jag med klassisk sång vid Ålands musikinstitut redan i unga tonåren.

Sedan bar det ut i världen för Anna.

– Jag har studerat opera runtom i Europa. Men jag slutade i tidiga 20-årsåldern. Jag brände ut mig.

Hon jämför tillvaron att syssla med musik på heltid med den för en elitidrottare.

– Man ska alltid leverera och alltid vara på topp.

Anna valde att bryta och hon beskriver hur det var att förlora sin passion i livet. Att förlora det man brinner för, och den hatkärlek man kan känna till sin tidigare passion.

– Det som jag har tagit med mig är vanan att stå framför människor – möjligheten att känna in ett rum. Var befinner sig alla? Alla barn och vuxna borde musicera eller utöva kultur.

Hon jämför musiken med en lagidrott.

– Vi är bara så starka om vi lyssnar in varandra samtidigt som vi håller koll på var vi själva befinner oss. Det är ett givande och tagande, där någon stundvis har ett solo för att sedan släppa fram någon annan. Då kan mästerverk skapas.

Valde ny väg

Efter att ha landat en tid hemma på Åland hittade hon vad som skulle bli det nya i hennes liv. Hon hade tagit en dubbelexamen från yrkesgymnasiet och hade därmed möjlighet att söka till universitet. Valet blev molekylärbiologi vid Uppsala universitet.

– Det var fantastiskt. Att se mönster i hur allt fungerar. Samband, orsak och verkan.

Allt flöt på och när hennes dåvarande sambo, och nuvarande man Andreas, fick ett jobberbjudande i Schweiz ville Anna haka på.

– Jag jobbade hårt för det och skapade förutsättningar för mig själv, säger hon om möjligheten att bli utbytesstudent vid Eidgenössische Technische Hochschule, ETH, som är Tekniska högskolan i Zürich och ett av världens högst ansedda universitet inom vetenskap och teknologi.

Anna är kunskapstörstig och ville ha mer efter kandidatexamen. Hon visste att hon ville tillbaka till Åland, men funderade över vad hon önskade ta med sig hem – vad hon ville fylla sin resväska med.

– Experimentell bioteknik är lite svårt på Åland, säger hon leende.

Hon fastnade för en kurs i hållbar resurshantering vid Linköpings universitet.

– Jag läste kursen och föll helt för hållbar utveckling. Nyfikenheten i vad det innebär när samhällets olika delar pratar om hållbar utveckling. Och sökandet efter den gemensamma banan.

Hon nämner utbildningens otroliga diversitet och förmånen att få studera tillsammans med andra människor från världens alla hörn, och alla med helt olika bakgrund och synsätt på vad som är hållbar utveckling för dem.

Hon började fundera kring vad hållbar resurshantering är på Åland och fokuserade på hur energi- och vattenfrågor hanteras och diskuteras i små ö-samhällen.

– Det var inte något man pratade om vid köksbordet för drygt fem år sedan. Den stenen ville jag lyfta på!

I samma veva hade Anna fått erbjudande om att leda föreningen Ålands Natur och Miljö. Detta var innan coronapandemin, men föreningen var lite före sin tid så Anna kunde göra det på distans från Linköping.

Återvände till Åland

Anna återkommer till sin kunskapstörst och hur viktigt det är för henne också att knyta nya band, och lyfter fram möjligheterna hon fick och tog.

– Vi lyfte från en liten förening till nästa nivå och nästa nivå. För mig har det inneburit möjligheter att jobba med olika projekt på både landskaps- och EU-nivå. Det ledde mig till ett startup-bolag: Flexens på Åland. Jag var med och byggde upp det. Det har gett mig en otrolig inblick i att det finns en obalanserad dialog i samhällets behov och idé av vad hållbar omställning är. Det är många aktörer som vill interagera med varandra, men som inte är eniga om hur.

Hon understryker den handlingskraft som finns i det åländska samhället, men att de gemensamma skärningspunkterna inte riktigt finns där – var man ska mötas.

– Man måste ensas om hur vägarna ska korsa varandra. Omställning tar oftast ont på något sätt, annars skulle vi inte märka av den. Det blir obekvämt för många som inte har behövt göra någonting annorlunda tidigare. Det är bara hur vi är konstruerade som människor. Det är skrämmande med omställningar.

Det handlar, säger hon, om att gå från makroperspektiv till mikroperspektiv, från teori till praktik.

– Människor är människor och man kan inte förvänta sig att det alltid blir som man har förväntat sig.

Hon tror inte att det är sunt att vara positiv hela tiden. I så fall handlar det om en falsk glättighet, menar hon.

– En sund skepticism och en inre kritik kan vara en balansfaktor. Men inget går framåt av att man sitter i ett hörn och säger nej till precis allt. I stället handlar det om att ta en aktiv del i samhället.

Blir regionchef

Förvisso har Anna fått frågan om huruvida hon torde bli politiskt aktiv. Redan under en retorikdag i högstadiet kommenterade svenskläraren hoppfullt att Anna skulle bli politiker en dag.

– Jag ser inte mig själv som en politiker. Maktskiftet som sker mellan olika partier är så pass föränderligt att det skulle hindra mig att agera agilt om jag på något vis antydde politisk färg. För mig så är politik något som absolut ska vara en föränderlig faktor i hur människor agerar och styr i samhället – men gemensamma nämnare som just långsiktig hållbar energiutveckling måste kunna jobba långt över mandatperioderna för att det ska få möjlighet att åstadkomma något.

Den första juni tillträder hon officiellt som regionchef för de nybildade åländska bolaget Ilmatar Offshore som planerar att bygga en havsbaserad vindkraftpark på Åland. Hon beskriver finska moderbolaget Ilmatar Energys sätt att jobba genom långtgående samarbete med lokalbefolkningen som något hon uppfattar som rätt unikt.

– Ilmatar sökte sig till Åland genom landskapsregeringens projekt Sunnanvind. Ilmatars bägge grundare är fortfarande med i företaget och de är inga anonyma människor utan brinner för den här frågorna. De har en ”allt är möjligt”-inställning.

Innan jobbet för Ilmatar tar vid jobbar hon, som hon gjort de senaste tre åren, för Flexens med medborgarengagemang där hon snarast har varit en länk mellan forskning, näringsliv och offentlig sektor i dialogen inom innovativa energilösningar.

– Mitt arbete har gått ut på att bredda flaskhalsar och sänka trösklar. Jag hade hörsammat tidigt att det här fanns som ett kärnvärde inom Flexens. Plus att jag hade kunskap om kommunikation inom energiomställningen, säger hon om varför hon sökte sig dit från första början.

I det jobbet hade hon även uppdraget att under några månader just hjälpa grundarna till Ilmatar Energy att sätta Ilmatar Offshore på Åland till pappers.

– När uppdraget var slut så kunde jag inte släppa taget om dem, varpå jag skickade in en öppen ansökan för att se om det fanns en plats för mig och fick svaret att de gärna såg mig blir deras regionchef på Åland. En sådan chans tackar man inte nej till! Och jag är fullt övertygad om att storskalig havsbaserad vindkraft på Åland kommer att lyckas.

Anna återkommer till sin egen kärna och tryggheten i en stark familj och släkt, som inte säger nej. Som vågar och prövar. Eller åtminstone försöker.

— Skulle mänskligheten lyssna på nejsägare skulle vi inte vara där vi är i dag. Samhället har inte gått framåt tack vare nejsägare. De säger att vi ska vänta på att någon annan testar teknologin först. Varför? Jag ser fram emot att vara med och möjliggöra det här. Vilken satsning i mänsklighetens historia har varit helt problemfri och lönsam från första stund?

Hållbart hem

För ett år sedan blev Anna mamma.

– Viljan som den ungen besitter är inte av denna världen, säger Anna skrattande om dottern Edith.

– Att få barn gjorde inte att jag nu är ”fulländad som människa”. Det gav en ny dimension av mig själv, säger hon om ynnesten att få barn men understryker samtidigt att ett barn aldrig ska definiera henne.

– Det är ett privilegium att få bli någons förälder. Ett oerhört ansvar och inget man ska ta för givet. Men jag kan bara tala ur mitt eget perspektiv.

2019 började paret bygga sitt energieffektiva hus i Postad, nära Annas föräldragård. Anna och Andreas hade då flyttat till Åland och bodde hos hennes föräldrar medan huset byggdes.

– Det har varit ett projekt. Att bygga så att det håller, att bygga smart.

Mycket efterforskningar har de gjort för att nå dit de vill. Samtidigt understryker Anna att man ska veta vad det är man ska efterfråga.

– Invändigt har vi gjort mycket själva, och med hjälp av släkt och vänner. Vi har låtit det ta tid. Det har blivit bättre än vi hoppats på, på grund av att vi har låtit det ta tid, även om vi hade bilden ganska klar. Vi skulle kunna skriva en doktorshandling om husbygge, utbrister hon.

Vi återkommer till sången och hon påminner om att den är en färskvara. Hon medverkade i operan ”Lisbeta” och även om hon inte aktivt sjunger just nu är det inte en dörr hon har något behov av att stänga helt. Samtidigt är hon inte sentimental över de saker som inte blev av eller som blev på hälft.

– Det skulle bara förstöra mitt nuvarande mående.

Som barn var hon väldigt lillgammal, minns hon.

– Jag tog mycket plats och krävde utrymme. Jag kände en frustration som barn när vuxna inte begrep mig.

Därför blev det så viktigt för henne att tala välartikulerat – för att tidigt vara en del av samhället. Det blev en nyckel för henne genom hela livet. Samtidigt understryker hon att det finns många i samhället som upplever detta utanförskap, men att deras röster inte är mindre värda för det.

– De som skriker högst … Man kan tro att det är de som har mest underbyggda argument. Det handlar om vilket ljus de hamnar i – hur vi ljussätter dem. Men har man talets förmåga handlar det om samma sak som att ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”, säger hon och refererar till Astrid Lindgren.

Hon hänvisar dessutom till den före detta buddhistiska munken, och rätt nyligen avlidna, Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok: ”Jag kan ha fel”. Hans sätt att tänka och resonera. Hur viktigt det är att vädra i sina resonemang.

– Frisk luft mår alla bra av!

Vad kan jag göra för mitt eget samhälle? Det är en fråga hon gärna ställer sig och hoppas att även andra gör.

– Perspektivet är allt!