Catherine Lindholm som beskriver sig själv som en högsensitiv personlighet har länge drömt om att få göra något för barn med funktionsvariationer – något som involverar djur.

– Jag har själv varit utmattad och märkte då hur mycket det gav att få vara nära mina djur, säger hon.

Hon har dessutom tidigare jobbat inom specialomsorgen, och nu arbetar hon i en specialklass på Åland.

Hennes partner i livet och i företaget, Jonas Högström, har tidigare bland annat jobbat som naturvårdsarbetare via landskapets miljöbyrå. Han har alltid älskat djur och, också han, drömt om att driva en egen gård.

En dag för några år sedan körde paret, av en slump, förbi gården som de i dag äger utan att desto mera reflektera över saken.

– Men sommaren 2019 blev den till salu, och då slog vi till genast, säger de.

Så fort köpet gick igenom flyttade paret in sina djur på gården som i dag heter Norrgården – men det dröjde innan de själva kunde flytta in.

– Bostadshuset från 1920 var inte i det bästa skicket så vi fick slita ut allt och göra en totalrenovering, vilket vi höll på med i två och ett halvt år.

Sociala belgiska jättar

Nu är huset färdigt och snart hoppas de sätta i gång med sin planerade verksamhet i form av enskilda gårdsbesök för personer med någon form av psykisk ohälsa.

En kall februaridag med bitande vindbyar och halsbrytande ishalka, när Ålandstidningen besöker Norrgård för en rundtur, är det svårt att föreställa sig en sommaridyll med djurgosande för barn – men det är precis i den riktningen paret siktar. De tar med oss in till kaninerna som huserar i en del av stallet – där inne väntar riktiga bjässar till kaniner.

Rasen heter belgisk jätte, och de lever verkligen upp till namnet. Harry och Vildur som de två kaninerna närmast ingången heter skuttar genast till när vi kommer in i stallet. Med uppstående öron stora som ett par rejäla manshänder ser de ut att höra allt som försiggår på hela Åland.

– Ja, de flesta reagerar på storleken, säger Jonas Högström.

Är kaniner bra husdjur?

– Ja, de här är väldigt sociala. Vildur är en riktig famnkanin som gärna vill ha sällskap.

Det dröjer heller inte länge förrän tesen bevisas när Vildur kryper upp i famnen på Jonas Högström. Totalt har de 16 kaniner i sitt stall, utöver belgiska jättekaniner finns det också några Rexkaniner, blandraser och en av rasen Stora silver.

Att leva i nuet

Catherine Lindholms tanke kring att erbjuda djurnärvaro för utmattade eller deprimerade människor, barn med NPF-diagnos (se faktaruta) eller personer som har svårt med sociala situationer, är att bara få existera här och nu.

– Det är precis så det blir när man är nära djur, man glömmer liksom gårdagens och morgondagens bekymmer just i den stunden. Man bara är och njuter.

Hur har intresset för djurterapin verkat hittills?

– Än så länge har vi bara skrivit om det på sociala medier, och det har gett jättebra resultat. Väldigt många hör av sig, och det gäller även föreningar som vill samarbeta.

Utöver djurnärvaron vid de enskilda gårdsbesöken ska Norrgård också erbjuda ”lilla bondeskolan”, ”ponnyskolan” och något de kallar ”bondedagar”.

Ni har en gård på landet, men ni är inte jordbrukare. Är det något som står på agendan?

– Ja, faktiskt. Vi ska kanske börja lite. Vi tittar på möjlig åkermark att arrendera just nu – men för närvarande är det odling för eget bruk som gäller, säger Jonas Högström.

Inget jordbruk än så länge alltså, däremot tar de in djurfoder och säljer vidare till kunder.

– Det går ju åt en del till våra egna djur, men vi märkte snabbt att det fanns ett stort intresse bland kunder.

Fotogenisk minihäst

Vi vandrar vidare på gården och kommer till grishagen, här möts vi av två mycket nyfikna krabater – minigrisarna Doris och Maria. Den sistnämnda är på gården över vintern för att, som Jonas Högström uttrycker saken, ”lära sig lite hyfs”.

– Hon var rätt vild till en början, men efter en vinter med Doris har hon lärt sig var gränserna går.

Grisarna, i likhet med kaninerna, visar sig också vara väldigt sociala. De kommer gärna fram och nosar och hälsar, i bästa fall råkar ju besökarna ha något gott med sig.

Hur hanterar de vinterförhållandena?

– De tycker inte så mycket om kylan, men deras lilla hus är välisolerat och ombonat med mycket halm. Om det blåser ute håller de sig mest inomhus, säger Catherine Lindholm.

Finns det något särskilt att tänka på med grisar?

– Ja, även om de är sociala ska man vara lite försiktigt kring trynet, de kan med enkelhet bita av ett finger om de skulle vilja det.

Ett halv stenkast från grishagen stöter vi på sjuåriga islandshästen Manadis, en otroligt sällskaplig häst.

– Det här är Catherines lilla gullegris, säger Jonas Högström.

I hagen har Manadis sällskap av några för Åland ovanliga kossor av finsk lantras. Dessutom finns det två kalvar och ytterligare två hästar, bland dem en mini-Shettis i storleksordningen större hund.

– Korna och hästarna kommer fantastiskt bra överens, det är jättekul att se, säger Catherine Lindholm.

Rundturen närmar sig slutet och det har blivit dags för Ålandstidningen att dra vidare på andra äventyr, men först passar minihästen Toxin på att visa upp sina allra bästa poser för fotograf Daniel Eriksson – sedan släpper han i väg oss.

Rättelse: Ordet högintensiv ändrat till det korrekta högsensitiv

Foto: Daniel Eriksson