Patricia Holmberg minns det som i går. Dagen då hon steg ner på isen på Islandia för första gången och fick skridskorna snörade på fötterna. Hela hennes familj har ett stort intresse för ishockey, och med storasyskon som tränade aktivt var det redan bestämt att Patricia skulle följa i samma spår. Hon var fem år gammal när hon stod på isen och krampaktigt höll tag i sargen, medan hon skrek om och om igen att hon inte kan. Men hon släppte taget och började skrinna och sedan dess har hon aldrig slutat. Islandia blev snabbt den plats på jorden där hon alltid känner sig hemma.
– Jag har spelat ishockey i över 20 år nu och jag kommer nog alltid att fortsätta. Jag hör hemma på isen, säger Patricia.

Mamman i laget

För fyra år sedan var Patricia med och tog beslut om att starta damlaget i IFK Mariehamn ishockey, efter att ha spelat som damjunior i många år. I dag är de sjutton tjejer i olika åldrar som tillsammans spelar i damtvåan i region öst i Sverige. Patricia beskriver laget som en härlig blandning av massor med olika personligheter. Hennes egen roll i laget ser hon som självklar.

– Man kan säga att jag är lite som mamman i laget. Mina lagkamrater är mina att ta hand om, det känner jag väldigt starkt. På isen har jag ett snabbt humör och tvekar inte att ge mig på de som ger sig på mina spelare. Utanför isen, i omklädningsrummet, är jag den som trippelkollar att alla mår bra. Att alla blir sedda. Att alla är inkluderade och att allt praktiskt fungerar, säger hon.

Efter många år som lagkapten, och förra året även tränare för damlaget, har hon nu tackat nej till allt extra ansvar och får denna säsong njuta av att bara vara spelare.

För Patricia faller det sig naturligt att vara den som tar hand om andra. I en stor familj med sex syskon föddes hon tio minuter efter sin tvillingsyster. Att vara yngst, om så med bara några minuter, är något hon alltid blivit påmind om. Men redan som väldigt liten tog hon på sig mycket ansvar och sattes i ett fack som den duktiga lilla flickan som gjorde som hon blev tillsagd.

– Folk har ofta förutfattade meningar om vem jag är. Den där lilla snälla flickan. Men jag har rätt hårda kontraster. Jag lyssnar på Heavy metal och kan vara väldigt arg på isen. Samtidigt som jag jobbar med barn och älskar att vara den där busiga, spexiga, roliga dagistanten som klär ut mig och leker med barnen, skrattar hon.

En tung filt av mörker

Den stora förändringen i Patricias liv kom dagen då hon började högstadiet. Hon växte upp i ett hem där det aldrig varit fokus på utseende och med föräldrar som alltid uppmuntrade henne att vara sig själv. Det, tillsammans med en hockeykultur där hon som ung tjej blev satt i ett fack som pojkflicka, skapade en chock för Patricia när hon kom till en miljö där hon upplevde att allt kretsade kring utseendet. Patricia uppfattade en stark norm över hur en tjej ska vara, och hur en tjej ska se ut. Snabbt började hon försöka anpassa sig till den normen.

– Jag började direkt att avsky min egen kropp, och hanterade det genom att sluta äta. Jag blev snabbt en mästare på hur och när och vad jag skulle äta för att undvika att åka fast för mitt beteende – och innan jag ens hann uppfatta det själv hade jag utvecklat anorexi. Jag blev en väldigt duktig skådespelare, berättar Patricia.

Med anorexin och lögnerna som krävdes för att hålla sjukdomen gömd kom även det som Patricia beskriver som ett mörker som lade sig som en tung filt över henne. Livet kändes övermäktigt och hon hade tankar om att avsluta sitt liv. Anorexin hade pågått i fem år och Patricia kände sig trött och utan hopp om att det skulle kunna vända till det bättre.

– Jag hade nyligen fyllt 18 år när jag en dag satt i bilen och kände att det räcker nu. Jag vill inte må dåligt längre. Så jag körde raka vägen hem till mamma och pappa och satte mig vid deras köksbord och sa att jag behövde hjälp, säger hon.

Hennes familj tog direkt tag i allt praktiskt och såg till att Patricia kom i kontakt med en psykolog. Det blev startsträckan på en lång väg framåt av upp- och nedgångar om vartannat.

– Jag gick hos många olika psykologer under flera år. Men jag hade blivit så duktig på att lura folk att jag mådde bra, så jag lyckades lura även dem. Jag gick hos alla ett litet tag, och när jag själv kände att allt började bli lite bättre så tyckte jag att det räckte så. Så jag slutade gå. Och efter ett tag var jag tillbaka i mörkret. Så höll det på, år efter år.

Patricia är mån om att lyfta fram det nätverk av människor hon har runt sig, och den betydelse de har haft för hennes arbete med att ta sig ur det djupaste mörkret.

– Min dåvarande pojkvän har en stor del i att jag inte gav upp. Han stod kvar och visade att jag är värdig att leva. Lika som min familj, mina vänner och mina kollegor gjort och fortsätter göra.

Bipolär och tacksam

För tre år sedan fick Patricia diagnosen bipolär. Hon beskriver diagnosen som en lättnad. Efter många, långa år hos olika psykologer, och med olika ångestdämpande mediciner som inte gjorde så stor skillnad, fick hon äntligen svar på väldigt mycket om sig själv.

– Jag grät av lättnad. Det var så skönt att veta att att det inte är något fel på mig och att detta inte är något jag kan ta bort, eller ändra på. Hela mitt liv har jag blivit retad för mitt humör, och känt mig så annorlunda. Nu vet jag varför. Det som hjälpte ännu mer var när psykologen sa att det är okej att må dåligt, säger Patricia.

Patricia Holmberg åkte över till Finland för att vara med på en kurs i att leva som bipolär som Psykosociala förbundet ordnade. Hon beskriver sitt deltagande i kursen som det bästa hon gjort för sig själv. Att få träffa likasinnade, och inte känna sig ensam i sin diagnos, var en viktig del i att börja acceptera den hon är.

– På kursen fick jag möjlighet att bara ta hand om mig själv. Det fanns inget annat att göra. Det fanns ingen annan där som jag behövde ta under mina vingar. Jag tror att jag söker efter den känslan i dag. Att bara få vara, säger Patricia.

I dag är hon öppen och rak om sin diagnos och sitt mående. Hon upplever att det är tabu att prata högt om psykisk ohälsa, och finner sig själv ofta i situationer där människor letar andra orsaker till hennes mående. Men det bekommer inte Patricia längre.

– Det känns okej för mig att jag är bipolär och allt det som det för med sig. Att vara bipolär är inte den jag är. Men det har gjort mig till en mer ärlig och genuin människa och det är jag tacksam för, säger Patricia.

Utanför isen är det kreativitet och skapande som Patricia gärna lägger mycket tid på. Med sitt eget företag både fotograferar hon och skapar grafisk design i form av posters och kort.

– När jag har mina hypomaniska perioder bara sprutar det ut idéer och kreativitet ur mig. Jag är väldigt produktiv.

Fotograferingen är något hon drömmer om att kunna utveckla i framtiden. Som självlärd, med Ålandstidningens fotoskola i meritryggsäcken, är hon ivrig att utvecklas ännu mer.

– Min absoluta dröm är att få fotografera någon form av motorsport. Formel 1 hade varit det bästa. Jag har fotat åt Ida Zetterström och det var otroligt roligt, säger Patricia.

Ett kök med grönt kakel

För Patricia är framtiden ett helt oskrivet blad som hon ser fram emot att fylla. Hon önskar att tjejhockeyn på Åland får leva vidare så att det alltid finns ett lag för tjejer som vill spela matcher.

– Om tio år hoppas jag ha ett eget hus med grönt kakel i köket. Det spelar ingen roll var på jorden det står, och det behöver inte vara en strandtomt, bara jag får se havet från något fönster.

Men mest av allt vill Patricia göra skillnad för alla de som mår så dåligt som hon har mått. Genom sitt Instagramkonto kommunicerar hon öppet och ärligt om livets upp- och nedgångar i en vardag som bipolär. Detta hoppas hon kunna utveckla vidare för att nå ut till ännu fler.

– Allt du gör för någon gör skillnad. Om det så bara är ett vänligt leende mot någon i matbutiken. Du vet aldrig vem som har det svårt, så var snäll mot alla.

Patricia ser sig om i det tomma omklädningsrummet på Islandia där vi suttit under vår pratstund, och hon ler hjärtligt.

– Jag vet inte vad framtiden ger, för tre år sedan trodde jag inte att jag skulle stå här i dag. I dag känner jag mig förväntansfull inför att se vad som kommer näst, och jag vill vara med och uppleva det.